När jag däremot frågar mina hetero-killkompisar som befinner sig på olika dejtingappar har de sällan stött på samma attityd hos tjejer. Jag drar inga livmoder-feministiska slutsatser av detta, och har inte heller tillgång till några vetenskapliga studier som stödjer mitt påstående att killar verkar mindre benägna att välja endast en partner än tjejer. Men jag har en spaning om den – oftast manliga – ”polyn” som jag vågar påstå att fler än jag själv kan relatera till:
1. Att säga ”jag är poly” har blivit ett politiskt korrekt uttryck för män för att kunna ligga runt utan att känna sig dåliga. Används av många ”sköna” killar på Tinder och andra appar.
2. Att säga ”jag är icke-monogam” är det yttersta sättet att slippa välja bort någon, att ha ett sätt att operera på som i psykoanalytiska termer skulle kunna beskrivas som ”hysterisk”, det vill säga att man bara MÅSTE få alla och därför inte väljer någon. Används av många ”medvetna” killar i verkliga livet, som ofta definierar sig som radikala, normkritiska feminister. Dessa kallar även sig själva ibland för relationsfobiker.
3. Att säga ”jag vill ha ett öppet förhållande” är det perfekta sättet för den anknytningsstörda (läs: person vars otrygga anknytning som barn skapar problem i hens vuxna kärleksrelationer) att undvika intima, starka känslomässiga bindningar, slippa konfronteras med sin störda anknytning och göra något åt den.
Även den hyllade och flitigt citerade sociologen Eva Illouz har studerat poly-trenden och gav mig ytterligare en aspekt.
– Den samtida polyamorin är en manifestation av vårt nya problem med att välja, eftersom den säger ”jag vill inte välja”. Eller ”jag vill ha den där, men också den där, och så den där”, sa hon när jag träffade henne på Bokmässan tidigare i höstas.
Jag håller med. För jag vet att val skapar ångest. Det vet alla någorlunda priviligierade personer i väst, som i sann nyliberal anda varje dag tvingas göra tio val, minst. Att välja är att vinna något och förlora något. Det är banalt, men sant. Och eftersom de flesta bara vill vinna och helst aldrig förlora eller behöva göra avkall på något, så undviker många helt enkelt att välja, även på kärleksområdet.
Men vad händer då när vi väljer att inte bara välja en, utan flera partners? Den frågan utforskar den prisbelönta brittiska dokumentär-filmaren Louis Theroux i sin välgjorda och stundtals brutalt ärliga dokumentär ”Jag och mina kärlekspartners” (finns på SVT Play).
Han har besökt den alternativa och polytäta staden Portland i delstaten Oregon i västra USA, i ett uppriktigt försök att skildra fördelar och nackdelar med icke-monogama relationer. Han träffar bland annat Jerry och hans fru Heide – som är dödskär i sin nya kille Joe och som med ett äcklat och förskräckt ansiktsuttryck säger ”det är inget jag har något behov av” när hennes passiva, hemmasittande make Jerry försiktigt erkänner att han skulle vilja titta på någon gång när hon och Joe sexar loss.
På ett respektfullt och humoristiskt sätt visar Louis Theroux hur svårt det kan vara att skapa jämlika, trygga relationer med flera personer inblandade. När jag ser hans film blir jag ibland mer skeptisk till det polyamorösa livet, ibland mindre.
Men när Mattias, en annan av personerna i dokumentären, med plågsamt glättigt tonfall och återhållen frustration medger att det är lite kämpigt att vara poly ibland, men ändå försöker argumentera för att han känner ”compersion” (medglädje) för sin tjej när han ser henne ömsint smeka sin nya partner framför honom vill jag bara skrika: ”Nej Mattias, sluta! Det är helt jävla rimligt att du känner dig arg, ledsen och svartsjuk när din höggravida flickvän och mamman till ert ofödda gemensamma barn knullar järnet med sin nya kille som hon är sinnesjukt förälskad i.”
I ett nyliberalt, anknytningstört tidevarv som med sitt enträgna, högljudda imperativ vill få att oss tro att vi inte behöver välja, att vi kan få allt (och därför inget) och att vi kan konsumera partners som vi konsumerar allt annat, är kanske det mest radikala att välja en person och därmed välja bort alla andra.
