Pollock var vänsterorienterad och skrämdes av kommunismen under Stalins ledning. Hans abstrakta expressionism var antitesen till den sovjetiska romantiserade socialrealismen och stalinistiska likriktningen av befolkningen. Tavlan var ett fyra meter brett utbrott av färg för yttrandefrihet när kalla kriget var på väg mot fryspunkten.
1908 hade Israel Zangwills pjäs ”The melting pot” urpremiär på Columbia Theatre i Washington DC. Den skildrade en judisk man i USA som flytt undan pogromerna i Ryssland. Mannen ville lämna sitt hemska förflutna bakom sig och bli amerikan. När ridån gick ner utropade president Theodore Roosevelt: ”That’s a great play!” Roosevelt hade hittat den perfekta metaforen för den amerikanska inställningen till invandring. En degel som smälte ner alla främmande kulturer till en gemensam amerikansk.
I grannlandet Kanada grodde två parallella attityder. I franska Quebec anammades den assimilerande smältdegeln. I den engelskspråkiga delen utvecklades i stället mosaiken som metafor där olika kulturer behåller sin särart och samexisterar som brickor i en helhet. Minoriteters rättigheter värnades och mångkulturalism skrevs in i landets konstitution.
När SVT sände sitt första ”invandrarprogram” 1987 döptes det till just ”Mosaik”. Men 90-talets kris med Ny demokratis framfart krossade mosaiken. Ett yrvaket land sökte en väg framåt och 2002 bytte programmet namn till ”Det nya Sverige”. Till en början graviterade vi mot den kanadensiska polen med det statligt initierade mångkulturåret 2006 som kulmen. Men samma år tog Alliansen makten och Sverigedemokraterna fick nära tre procent av rösterna. Sedan dess har backen sluttat allt brantare mot den amerikanska smältdegeln.
I monokulturen tvingar majoriteten alla minoriteter till total anpassning. I mångkulturen tillåts minoriteterna, men hamnar ofta i segregerade enklaver. Interkulturen bygger däremot på interaktion och ömsesidig förändring. Majoriteten kan lika gärna frivilligt anpassa sig helt till minoriteterna som vice versa men oftast uppstår en ny syntes. Processen är inte friktionsfri, tvärtom bygger den på att konflikter behandlas som möjligheter att samverka på jämlik basis för det gemensamma bästa.
Jackson Pollocks ”Convergence” är en lämplig metafor för denna tredje väg vid sidan om smältdegeln och mosaiken.
Ursprungsbefolkningen finns i hur tavlan är målad. Sin unika ”droppteknik” hade Pollock hämtat från Navajofolket som spred och fixerade naturligt färgad sand på marken i heliga ritualer. Det första svartvita lagret är arvet från bosättarna som var relativt likartade. Det översta färglagret står för alla kulturella influenser som tillkommit och ramarna symboliserar nationsgränsen.
Konvergens används inom evolutionsbiologin för när olika arter utvecklar liknande egenskaper av att befinna sig i samma habitat. Applicerat på sociologin motsvarar det en långsam process där olika kulturer gradvis anpassar sig till varandra i miljön de vistas i.
Interkulturen innebär att varje land är som en unik Pollocktavla med sin egen färgsammansättning och organiska förändring. Där finns rena grundfärger och färger som blandats in i varandra och formar nya kulörer. Färgstänk skulle kunna adderas och smälta in i helheten.
Men den gammelsvenska identitetens upplösning skrämmer och allt fler ivrar för att endast bevara gult och blått. Nu när monokulturalismen är på frammarsch och de som vill demontera vår demokrati till en etnokrati vinner mark – då behövs interkulturen mer än någonsin.
