Underskottet på Karolinska sjukhuset har vuxit sedan i våras och ligger nu på 1,6 miljarder. Vi gör tydligen av med mer pengar än vad vi har budgeterat för. Eller, som politikerna själva skulle uttrycka sig, ”vi underproducerar”. På nationell nivå är det skillnad på underskott och statsskuld, inget av dom behöver i sammanhanget innebära något negativt. Men för ett sjukhus är ett underskott alltid negativt och innebär i princip att vårdpersonalen försätts i ett skuldtillstånd, då vi måste spara in på en massa saker och sedan betala tillbaka det som blir över.
Hur besparingarna ska tillämpas, har vi, vårdpersonalen, för en gångs skull tillåtits ha en åsikt om. Men underskottet och besparingarnas omfattning är orubbliga och inget som går att diskutera. Skuldbegreppet har nästan religiösa konnotationer för de flesta individer. Hur obegripligt det än kan låta är det inget ju inget man kan kringgå, eller? Till en början svarade sjukhusledningen med att man skulle varsla en massa administrativ personal och att vi på vårdgolvet inte skulle påverkas. Men administrativ vårdpersonal består inte enbart av överflödiga byråkrater, som jag till en början trodde. Häromdagen satt jag på en av sjukhusets restauranger och åt pizza med en ung löneadministratör. På grund av besparingarna hade han precis blivit av med två kollegor och nu beklagade han sig över att han fått mycket mer att göra.
Men det stannade inte vid administrativ personal. Det har blivit anställningsstopp för viss vårdpersonal. Vi har även blivit uppmanade att ringa mindre på den interna växeln och spendera mindre på fikabröd så att dom ska slippa säga upp personal. Samtidigt har vi ett rejält underskott på vårdplatser. Häromdagen kom en studie som visade att andelen patienter på landets intensivvårdsavdelningar som behöver flyttas runt på grund av platsbristen, har mer än fördubblats på tio år. Konsekvenserna av detta betalar patienterna, som löper större risk för komplikationer, eller att dö.
När vi kämpar på med ett mer eller mindre konstant överbelagt sjukhus blir nyheterna om underskott extremt demoraliserande och innebär för oss på golvet inte bara ett materiellt bakslag utan gör oss också mer toleranta och mindre upproriska inför en situation som egentligen är oacceptabel. När sjukhuset går på knäna ekonomiskt blir det enkelt att vifta bort krav om ytterligare resurser underifrån med hänvisning till det ekonomiska läget. Ibland behöver man göra besparingar, men det går inte att rättfärdiga om det leder till en försämring för oss och patienterna, särskilt eftersom det inte är vårt fel.
Underskottet är inte sprunget ur förnuftiga ekonomiska kalkyler. Att Karolinska går med underskott har att göra med att politikerna i Stockholm planerat vården som dårar och att sjukhuset tillät konsulter genomföra en kostsam och värdelös organisationsförändring som man nu backat från, delvis (för att inte fullkomligt förlora sitt anseende), men vars effekter lever kvar och bidrar till underskottet. Hade politikerna varit smarta hade dom förstått att det begränsade uppdraget som Nya Karolinska sjukhuset för närvarande har skulle leda till underskott, särskilt med det vårdpolitiska landskap och finansiella ersättningssystem som dom skapat i regionen. Ändå är det vi och istället för dom ansvariga politikerna som ska lösa det här problemet.
Samtidigt som ekonomi och siffror framställs som orubbliga naturlagar tvingas vårdpersonal dagligen till oetiska prioriteringar och flexibilitet för att lösa vårdens brister. Men i ett av världens rikaste länder finns det inga ursäkter för det här vårdkaoset, det är ekonomin som måste bli flexibel och det är vi som måste bli orubbliga när dom försöker göra det sämre för oss och våra patienter.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
