Att bo någon annanstans betyder att det helt plötsligt blir svårt att gå till frisören. I alla fall för en sådan som jag som är extremt konventionell, som vill gå till "min" frisör och som vet exakt hur jag vill ha mitt hår. Efter två månader och på tredje försöket hittade jag Dave. Han kan och vågar klippa riktigt kort, "fast" jag är kvinna, och vårt samtal är inte kallprat utan har ett innehåll. Att få sitt hår klippt är för mig en intim situation där kallprat gör mig obekväm. Jag vill möta den person som gör mig till den jag "är". Dave förstod min frisyr direkt, tog minsta skäret utan att tveka, frågade vad jag jobbade med och började sedan prata politik: "Och vad säger du om det amerikanska presidentvalet, kan Donald Trump ändå inte ses som en frisk fläkt?"
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det var inte helt enkelt att diskutera Donald Trump med Dave, som menade att när det politiska etablissemanget blivit allt mer korrupt, är det inte så konstigt att folket vill ha någon som representerar något annat. Jag menade att Donald Trump tagit politikerföraktet till en ny nivå – samtidigt som han kandiderar till ett av världens mäktigaste politiska uppdrag, upprepar han att han inte är någon politiker och att politiken är en bluff som behöver synas. På så sätt har också den amerikanska presidentvalsdebatten i princip kommit att handla om kandidatens vandel, och inte om hur problem i det amerikanska samhället ska lösas. Och genom de hatiska och sexistiska påhopp som Donald Trump riktar mot Hillary Clinton, görs också en schyst men kritisk granskning av henne och hennes politik mer eller mindre omöjlig. Politiken blir en fråga om moralism, om att framställa sig själv som god och sin motståndare som ond. På så sätt töms politiken på sin politiska dimension – vi får en avpolitiserad politik.
I en intervju i Dagens Nyheter uttryckte utrikesminister Margot Wallström sin oro över tonläget i den amerikanska presidentsvalsdebatten: "Rapporteringen är också politiserad på ett sätt som inte bådar gott för demokratin. Det påstås så mycket och det är så grova anklagelser". Visst håller jag med, både tonläget och rapporteringen har slagit allt annat som vi sett inom amerikansk politik tidigare. Men vad menar Margot Wallström med att rapporteringen har varit politiserad? Är det en kritik av media? Med den form av debatt som varit är det klart att media inte direkt leds till att fokusera på politikens innehåll utan går med, och förstärker, det moralistiska samtalet. Kanske leder det också till att medierna tar ställning för en kandidat i större utsträckning än tidigare. Men jag undrar om Wallströms kommentar också är ett exempel på en allt vanligare användning av begreppet politisera. Att politisera blir något problematiskt, nästan ansvarslöst. Men är det inte just politisering som saknas i amerikansk politik, precis som i svensk, om vi med politisering menar motsättningar mellan olika intressen? Politiken måste möjliggöra att maktrelationer uttrycks i termer av motsättningar, annars kanaliseras dessa motsättningar i andra, icke-demokratiska sätt. Det politiska kräver konflikt, men konflikt kring politikens mål och innehåll, inte mellan två kandidaters vandel. Och en sådan konflikt kräver en fungerande politisk form som bygger på ömsesidig respekt för sin motståndare.
I den amerikanska presidentvalskampanjen är dessa dimensioner satta ur spel. Jag ser det som ett resultat av en långvarig erodering av den politiska dimensionen i politiken där intressemotsättningar omvandlats till rätta lösningar, där politisering har blivit något fult. Så mitt svar till Dave var att det gäller att ta en kamp för en politiserad politik, där politiker tvingas artikulera lösningar på brännande samhällsproblem men där respekten för politikens former är självklara. Han var inte övertygad, men om tre veckor ska jag klippa mig igen och då har jag vässat argumenten.
