Förundersökningssekretess råder, mässade säkerhetspolisens presstalesman hela förra torsdagskvällen, medan nationella insatsstyrkan transporterade den man som skulle vara så farlig till polisstationen i Skellefteå.
Det han säger är egentligen detta – det är vi som bestämmer vad ni får veta, ni får helt enkelt lita på att vi vet vad vi håller på med. Och vi tänker inte lägga två strån i kors för att någon utomstående ska kunna bedöma rimligheten i våra åtgärder.
Det var smärtsamt att se SVT:s nyhetsankare trampa vatten i väntan på substantiell information som aldrig kom. I stället fick de spekulera kring vilken sorts luvor poliserna hade på sig, och om det var bevis för att det var just insatsstyrkan som var på plats. Ännu smärtsammare var att höra den inbjudne ”terrorexperten” Hans Brun hylla inrikesministern och polisen – utan att ha någon som helst aning om vad som legat till grund för tillslaget.
Men vad är egentligen förundersökningssekretess? Detta magiska ord som polisen så ofta drar fram när de vill jobba ifred – eller när de inte vill visa hur lite de vet.
Vi kan ta en liten snabbgenomgång av svenska konstitutionen. Tryckfrihetsförordningen är den grundlag som, något förenklat, säger att allt som svenska myndigheter gör ska vara offentligt. Det är utgångspunkten, och lagen har tjänat oss svenskar väl sedan den kom i sin första version år 1766.
Förundersökningssekretessen hittar vi bland de allt fler undantagen från öppenhet som sedan 1980 stadgats i offentlighets- och sekretesslagen, OSL. Det är såklart helt rimligt att polisen kan hemlighålla detaljer ur förhör, tekniska fynd, vilka som tipsat dem eller när de ska ingripa mot organiserad brottslighet och terrordåd. Men tittar man närmare på den paragrafen (18 kap. 1 § 1 st. OSL) så ser den lagkunnige att det är den svagaste formen av sekretess som råder. Detta just för att vi ska ha insyn i polisens arbete – de enda som fått förtroendet att använda våld och tvång mot människor.
Intressant nog råder det mycket hårdare sekretess när det gäller misstänktas identiteter och personliga förhållanden (35 kap. 1§ 1st. OSL). Ingen av Sveriges redaktioner verkar ha haft problem att få tag på sådana uppgifter från polisen när det gäller denne 22-åring.
Många har hånat och häcklat medierna nu när 22-åringen visat sig helt oskyldig. Jag ser inte att de kunde ha gjort mycket annorlunda, givet det scenario och den hotbild som polisen målade upp före gripandet. Polisen har faktiskt gjort precis tvärt emot vad lagen säger. De har först hängt ut en enskild person som terrorist – och därefter vägrat redogöra för grunderna för det.
Någon borde ingripa för att förmå polisen att faktiskt svara på relevanta och berättigade frågor – i realtid. Förslagsvis vår för året nye rikspolischef Dan Eliasson – eller varför inte justitiekanslern?