Hon ställer fråga efter fråga om kungens barndom.
”Framåt”, svarar kungen och rullar lite på r:en samtidigt som han visar rörelsen med handflatorna.
Dokumentären är fantastisk på flera sätt. Dels för att Karin af Klintberg lyckas med det omöjliga; hon kommer nära kungen. I hans icke-svar, ständiga avfärdanden och lite kufiga skämt tecknar hon ett porträtt av en människa, till och med en sympatisk sådan. Bortsett från att kungen hatar journalister, vilket känns befogat, och helt saknar klassanalys (hans bästa relationstips är att inte dela badrum med sin partner), vilket också känns befogat, är det en vänlig, rolig och framför allt stabil man jag ser på bioduken. Jag skiter i att han har dyslexi och talsvårigheter, på riktigt, att brösta det uppdrag han tilldelades som 27-åring kan inte varit enkelt.
Men betydelsen av af Klintbergs film är större än så. Den är ett tidsdokument, en skildring av en utdöende art. Snart finns inte män som Carl XVI Gustaf längre, och under filmens gång inser jag att jag kommer sakna dem.
Gunilla Brodrej (som inte är min mamma), skrev om dokumentären i Expressen för några veckor sedan. Hon menar att den ”lämnar en med känslan att ingen människa ska behöva utsättas för det som kungen har utsatts för. Monarkin är sjuk och kungen mår piss”.
Jag såg snarare filmen som en skildring av en reserverad man som har accepterat sin lott. Som inte ältar eller grottar ned sig i olika ”what if:s”. Som, på ett relativt unikt och uppfriskande sätt i vår samtid, inte uppehåller sig särskilt mycket vid sig själv. Han tycker att han har viktigare saker för sig, och jag är beredd att hålla med.
Eller så här: om vi nu ska ha en kung, vilket jag är osäker på om jag tycker, vill jag åtminstone ha en kung som inte beter sig som Alex Schulman. Alltså: jag vill att kungen ska vara professionell och opersonlig. Jag vill att han på sin höjd ska konstatera att barndomen var tuff, utan att gå in på några kladdiga detaljer.
I ett avsnitt av den underbara podcasten ”Till sängs i kulturen” pratar Malena Ivarsson och Samanda Ekman om ”the royal penis”. Samanda frågar Malena om hon tror Carl Gustaf skulle kunna falla för henne, var på Marlena svarar: ”Inte Carl Gustaf. Han vill ju egentligen bara sitta i en traktor och dra omkring”.
Så långt håller jag med poddarna. Jag tror inte heller kungen skulle falla för Malena Ivarsson, även fast hon är ett skolboksexempel på en sexig kvinna. Kungen har kontroll över sina lustar, han är arbetsam och lyder order. Ivarsson och Ekman fortsätter med att beklaga sig över att kungen, på ett symboliskt plan, är impotent och en så kallad ”slak kunglighet”: ”Kungen känns inte så kraftfull. Det känns inte som att han vill vara kung”.
Efter att ha sett af Klintbergs ”Kungen” är jag redo att hävda att här har kära Ivarsson och Ekman fel. Carl XVI Gustaf är allt annat än impotent! Dag in och dag ut kör han från sitt hemmaslott till sitt jobbslott, han skakar hand och gör honnörer och poserar sammanbitet utan att någonsin klaga. Vad mer kan man kräva av en kung? Att han ska vilja göra sitt jobb? I så fall kanske vi ska börja med att avskaffa successionsordningen.
Och till den som vill ha en mer öppenhjärtig statsledare kan jag trösta med att det är precis vad som står på tur, i form av inget mindre än en mjuk och varm 70-talist kvinna.
”Framåt”, som kungen skulle ha sagt.
