Ett visst mått av fiffel har alltid förekommit i folkbildningssverige. Det vet alla som någonsin spelat i ett studieförbundsanslutet rockband. Några extra pinnar på studiecirkellistan, och plötsligt har man råd med en chorus-pedal eller en onödigt lyxig splash-cymbal. Fusk såklart. Men ändå harmlös Åsa-Nisse-kriminalitet i jämförelse med de enorma bidragshärvor som uppdagats de senaste åren.
Miljontals kronor har förskingrats. Studieförbund misstänks för terrorkopplingar. Kostnadsersättningar har hamnat i fickorna hos kriminella. Att säga att det blåser runt folkbildningen är en underdrift. Och det är många som har åsikter om studieförbundens framtid.
En av de som ropat högst den här våren är forskaren Magnus Ranstorp. Han kallar studieförbundet Ibn Rushd för islamister och övriga studieförbund för ”parallella socialkontor”. I en uppmärksammad text i DN deklarerar han självsäkert, tillsammans med Peder Hyllengren och Aje Carlbom, att läget minsann är ännu värre än vad utredningarna visat. Fusket är utbrett. 60, kanske till och med 70 procent, av de svenska studieförbundens verksamhet är i själva verket påhittad! Det är anmärkningsvärda siffror. Ranstorp, Hyllengren och Carlbom har emellertid inte sett några bevis. Men de har talat med några anonyma ”insiders”. Och det räcker tydligen. För att komma från ett gäng välrenommerade forskare låter det hela ganska ovetenskapligt.
Att merparten av all studiecirkelverksamhet i själva verket inte ägt rum är såklart inte sant. Jag har själv, fram till för några år sedan, arbetat på ett av Sveriges många studieförbund. Jag kan här och nu dementera Ranstorps påstående. Efter nya kontroller har studieförbunden nationellt räknat bort ungefär tre procent av studiecirkeltimmarna. Det är såklart tre procent för mycket. Men 70 procent? Kom igen Magnus. Känns det inte lite lumpet att antyda att alla eldsjälar som arbetar med folkbildning egentligen sysslar med skumraskaffärer och fiffel? Hade jag fortfarande knegat på studieförbund hade jag rasat.
Att Ranstorp och hans kollegor överdriver innebär emellertid inte att allt de säger är galet. Jag håller med om att studieförbundet Ibn Rushd kan ifrågasättas – det påminner mer om ett trossamfund än en folkbildningsorganisation. Och bristerna i självkontrollen utnyttjas uppenbarligen allt oftare av människor som ser folkbildningens unika möjlighet till förkovran utan myndighetsutövning som en möjlighet till enkla cash. Det måste åtgärdas. Helst igår. Men diskussionen pågår, på vartenda studieförbund. Ingen vill ju ha det såhär. Folkbildare vill folkbilda.
I ett samhälle som präglas av ökade klassklyftor och en växande ojämlikhet är studieförbunden kanske viktigare än någonsin. Samtidigt är förtroendet för folkbildningen rekordlågt hos den svenska borgerligheten. Det blir knappast högre i takt med att oegentligheterna ökar. Ranstorps vilda vevande kunde inte kommit olägligare.
Studieförbunden måste samla sig. Städa upp ordentligt. Visa handlingskraft. Och ge svar på tal.
För övrigt anser jag att Säpos jakt på den kurdiska småbarnsmorsan Zozan Büyük är extremt obehaglig. I en rättsstat måste en människa ha en chans att försvara sig. Och veta vad det är hon anklagas för. Springer den svenska säkerhetspolisen möjligen Erdogans ärenden?
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
