L’esprit de l’escalier är ett fantastiskt litet uttryck som beskriver ögonblicket då man kommer på en dräpande comeback, men lite för sent. Tänk att du är på en fest. Hjärnan är ute på balkongen och tar en cigg, snackar lite med en potentiell sexpartner och har lämnat dig ensam i köket, där någon trött översittare nedlåtande kommenterar ditt sätt att hålla glaset eller ditt val av vin eller låten du precis berättat att du älskar att lyssna på. Förnedrad och med blossande kinder står du där, sen går du in på toaletten och sitter i tystnad på toastolen. När du sen går hemåt tillsammans med hjärnan och du förklarar situationen så säger hjärnan lite lätt förvånat: varför sa du inte så här? Det hade fått tyst på hen och du hade varit festens mittpunkt resten av kvällen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Den känslan.
Jag hade en liknande episod när jag satt på planet från Alicante till London. Innan vi ska lyfta går en lång kille fram till stewarden och frågar om det finns en ledig plats på nödutgångsraden. Absolut, säger stewarden, det är bara att slå sig ner. Då utbrister en rödbränd, illa klädd engelsman: Har han betalat för den platsen?! Nej, det har han inte, svarar stewarden, men platsen är ledig och då är det inga problem. Engelsmannen blir vansinnig och börjar skrika om hur han banne mig har betalat för att sitta på nödutgångsraden. Den röda tonen går från polkagris till oxblod. Stewarden försöker lugna ner honom, men det går inte. Han har fan inte betalat för att sitta där, skriker han. Kabinen krymper och folk tar av sig hörlurarna för att tjuvlyssna. Engelsmannen vägrar ge sig och till slut så ryter stewarden ifrån och säger att det av säkerhetsskäl är bra ju fler som sitter vid nödutgången.
Jag avskyr sådana människor. Jag avskyr dem så mycket att jag för ett litet ögonblick kände mig glad över Brexit. Det var som om den långe killen hade sträckt ner handen i engelsmannens plånbok och tagit ut hans sista eurosedlar. Det och en njure. Det känns viktigt att poängtera att vi satt på ett Ryan Air-plan. Hur mycket extra kan han ha betalat liksom? När det för en gångs skull är en person som får åtnjuta lite vänlighet från ett bolag som halvskämtat om att ta betalt för toalettbesök av sina passagerare så har det här svinet mage att ställa till med en scen.
Detta är vad jag önskar att jag hade gjort:
Jag borde ha gått fram och väst honom i örat att han ska hålla käften. Att det är ovärdigt med den här missunnsamheten. Du har betalat för din plats, jag fattar det, men det du har betalat för är säkerhet. Du är garanterad ditt extra benutrymme, den där killen hade lika gärna kunnat få ett nej, men han slog systemet. Var glad för hans skull. Du är felet med mänskligheten. Du kommer för alltid att vara en historia för oss andra. Vi kommer inte alltid tänka på eller prata om dig, men varje gång vi flyger så kommer vi titta på nödutgångsraden och minnas detta ögonblick. Om vi reser med någon så kommer vi peka bort och berätta om den gången en rödflammig idiot började tjafsa om hur han hade betalat för extra benutrymme på Ryan jävla Air. För varje gång vi återberättar den här historien kommer du att vara rödare och fulare. Du kommer att lukta illa och ha en dålig tupé. Du kommer att vara en sedelärande historia för mina barn. Du kommer att vara ett exempel på hur man inte ska bete sig som människa. Det är det enda du har åstadkommit med den här scenen. Den långa killen fick sin plats utan att betala för sig och du har bara gjort dig själv till åtlöje.
Men det sa jag så klart inte. Det enda jag gjorde var att säga ”What a cunt” lagom högt så att mitt resesällskap och killen bredvid hörde. Det och skrev en krönika. Men jag hoppas verkligen att jag har planterat ett frö till en historia som ni kan återberätta. Om den illaluktande engelsmannen som satt på ett Ryan Air-plan och betedde sig som en rövhatt.
