Plötsligt låg jag i en covidkorridor

Det första jag såg inne i ambulansen var ett par bruna ögon. Klyschigt att beskriva dem som vänliga, jag vet, men de var just då ingenting annat. Ögon bakom en svart gasmask av gummi som skarpt kontrasterade mot de landstingsblå kläderna. Var jag rädd? Dödsångest? Mest tänkte jag på mitt barn som jag de två senaste veckorna bara sett från balkongen. Så länge har vi aldrig tidigare varit ifrån varandra.

Via en slags sluss rullades jag in till ett rum med stängd dörr. Lösryckta meningar uppsnappade längs vägen: Hur är andningen? Japp, covid-korridoren. Ska han kodas orange eller gul? Är munskydden slut? Har vi fått ny handsprit?

Jag får en pappershandduk att hålla för munnen. Trycker så hårt jag kan. När sköterskan böjer sig fram för att varsamt dra upp min tröjärm läser jag på hennes namnbricka. Först då förstår jag vilket sjukhus jag är på. Ute i korridoren hörs fotsteg, skratt och småprat. Personal som hjälper varandra att hitta i den provisoriska logistiken.

Vissa situationer går det inte att förbereda sig för. Såklart. Att få ett uppenbarligen dödligt virus och samtidigt tillhöra en riskgrupp, på grund av hål i en hjärtklaff, har jag tidigare inte övat på.

De föregående veckornas isolering. Där kände jag mig van. Jag tackar min Asperger och dagarna av arbetslöshet och utförsäkring. Att vara ensam hemma utan att veta hur jag ska kunna betala nästa hyra var liksom ingenting nytt.

Jag känner också tacksamhet över att jag har en lägenhet och en säng att vara sjuk i. Och en sjukvårdsupplysning att ringa. En ambulans som kom bara någon minut efter att jag fick stopp i andningen. Saker vi så lätt tar för givet. En välfärd och offentlig sektor som ser medborgarna som likvärdiga människor, inte som kunder eller varor. Hur länge kan den stå emot skattesänkningar och privatiseringsiver?

Jag hör hur det prasslar utanför dörren. En skyddsdräkt tas på. Läkaren kommer in och ger mig svar på proven, lugnt och metodiskt. Jag uppfattar att de beslutat att jag inte behöver respirator. Han frågar mig var jag bor och av hans reaktion förstår jag att han inte är från stan.

Minnesbilder från EU-toppmötet i Göteborg 2001. Personal som, precis som nu, kastats rätt in i ett inferno av kaos och ovisshet. Utan referensramar att luta sig mot. Då möttes jag av hånfulla befallningar och slag med batong. Här slås jag av att kaoset är så strukturerat. Och av lugnet. Är vårdpersonal så vana vid stress och dåliga arbetsförhållanden? Just nu riskerar de sina liv. Inte för att de är superhjältar eller ädla samariter.

Förhoppningsvis är det många som i och med detta krisläge fått upp ögonen för deras arbetsvillkor. Jag hoppas att solidariteten som visats genom applåder och digitala hjärtan förvandlas till högre lön och strukturella förbättringar. Och att solidariteten kapslas in och behålls. Genom kommande vardagar och medieskuggor. Genom nästa kris, för den kommer att komma.

När jag några timmar senare stapplar fram i korridoren ser jag, genom en liten glugg i betongväggen, den bleka vårsolen. Svag och ynklig. Men den värmer.

För övrigt – förfasas jag över de mångmiljonärer/herrfotbollsproffs som vägrat att temporärt gå ner i lön – men ser jag fram mot att börja läsa Annika Norlins novellsamling.