Dagen innan kongressens öppnande hade terrorn skakat hela vårt land. Kontrasten var nästan omöjlig att omfatta. En avskyvärd handling, en tragedi för alla som drabbats. Samtidigt; värmen i kongressalen, samlingen i solidariteten. För när människoliv spills, när den mest grundläggande säkerheten attackeras så blir allt annat oviktigt. Principiella resonemang och mötesformalia tynar bort i sammanhanget. Mänsklighetens ljus försätter allt annat i skugga.
Och ljuset lyste så otroligt starkt. Sverige reste sig. Medborgare trädde fram som medmänniskor och erbjöd mat och stugvärme till de behövande. På Sergels torg samlades tiotusentals människor i en kärleksmanifestation.
Med ens kändes det som att det inte kunde finnas en bättre plats att vara på än partikongressen i Göteborg. Mitt i en demokratisk process med syftet att rita ut en väg mot det fria, jämlika och solidariska samhället. Även om polis med automatvapen vaktade varje hörn under hela tillställningen.
När jag skriver den här krönikan har jag precis kommit hem. Trött som stryk efter förhandlingar som pågått 8.15–00.30 under fem dagar. Mosig i huvudet efter voteringar, förhandlingar och politisk aktivitet under varje vaken timme. I morgon är det dags att sätta igång med att plugga inför nästa tenta i sociologisk teori och metod. Entusiasmen är inte direkt total.
Men värmen som dröjer sig kvar är alltjämt starkare. Upplevelsen av att vara del av något större, tillsammans med vännerna i kampen för rättfärdigheten. Framför allt känslan av att det är på riktigt. Att våra beslut kan bli verklighet i hela landet, ja rentav i hela världen. Morgondagens revolutionerande reformer kan födas i lokalföreningen eller på arbetsplatsen.
Sedan är det inte heller alla som får chansen att se Bosse Ringholm på dansgolvet under en kongressfest.
Men att utifrån förstå vad som faktiskt sker under en partikongress är i dag närapå omöjligt genom nationella medier. Där finns bara två lägen, antingen porträtteras ett gäng nyttiga idioter som blint följer partiledningen – eller ett parti i totalt förfall i inre stridigheter.
Det finns också andra medialt gångbara klichéer. Myten om att alla partier tycker i stort sett likadant. Om proppmätta kommunalråd som dricker kaffe på arbetstid, aldrig lämnar kontoret och när dagen är slut håvar in enorma arvoden. Från slagordsradikaler sprids dolkstötslegender om en socialdemokrati som sviker arbetarklassen så fort de vänder bort blicken.
Sedan frågar vi oss, paradoxalt nog, varför allt färre vill engagera sig politiskt. Visst finns det ett fåtal partiföreträdare som sålt sig till kapitalet, vilket skadat vårt förtroende. Ett och annat kommunalråd med utgånget bäst före-datum står säkert att finna. Men den stora massan består av engagerade medmänniskor som lägger sin fritid i en bred rörelse där det krävs gemensamma ståndpunkter som formas av olika åsikter. Bland kongressombuden blandades manschettknappar med palestinasjalar, grånande hår med unga engagerade ögon, ministrar med grovarbetare och undersköterskor.
Visst har svensk socialdemokrati sina fel och brister. Det går ibland lite långsamt. Stundtals kan det vara lite grått och fyrkantigt. Men bakom den grå fasaden bultar tusentals röda hjärtan. Ett av dem tillhör Margot Wallström, årets talare på 1 maj i Jönköping. Jag hoppas att vi ses där.
