Att gå genom livet med känslan av att vara självklar och storslagen är något som långt ifrån alla upplevt. Det är en känsla som är intimt förknippat med kön och klass, eller med andra ord: privilegier och makt. De av mina vänner som kommer från en övre medelklass/överklass har, liksom mina manliga vänner, alltid varit bra på att marknadsföra sig. Själv har jag slitits mellan irritation, trots och avundsjuka inför detta. Vill jag verkligen spela med? Borde jag spela med? Har jag överhuvudtaget rätt att vara här och bete mig som om det vore en självklarhet? En osäkerhet som minskat ju mer makt och privilegier jag erövrat med klassresa, författarkarriär och bättre ekonomi. Jag sa ju det, det hänger ihop.
Men det hänger inte bara ihop med min personliga resa utan också med ett samhälle som sedan alliansen kom till makten är mer arbetslöst och orättvist. Ett samhälle med ökade inkomstklyftor och hårdare konkurrens. I Moderat-Sverige har personlig marknadsföring och paketering blivit allt viktigare både inom politiken och för privatpersoner.
Första gången en PR-människa pratade om mitt namn som ett varumärke garvade jag högt och rått innan jag förstod att hen menade allvar. Det här var 2007 i samband med att jag debuterat med Bitterfittan. Jag var fortfarande generad och förvirrad över uppmärksamheten och omtumlad av allt det nya. Som det här med författarpresentationen som skulle stå på förlagets hemsida. Med brännande kinder kunde jag läsa att jag var en ”prisbelönad journalist” som hade en lång och intressant lista över produktioner jag medverkat i, den ena mer uppmärksammad än den andra.
PR-människan försäkrade mig om att det var såhär man brukade presentera författare ”Och du ÄR ju prisbelönad!” Jo, men det var ju bara ett litet pris som typ ingen utanför Sveriges radio känner till, är det verkligen relevant att ta med då? Det var det, menade hon och uppmanade mig att kolla runt på andra författares presentationer och det var en klok uppmaning, så jag gjorde det och insåg att jag var i gott sällskap. Eller om det var dåligt. Mina kinder blev om möjligt ännu hetare när jag läste att den och den var ”en av våra mest hyllade och lästa unga författare och dramatiker” eller att den och den ”befäste sin position som en av de intressantaste rösterna inom svensk litteratur” eller att den och den ”utvecklat det svenska språket mest av alla Sveriges författare” (behöver jag säga att alla tre var män?) Där fanns också uppräkningar av priser, nomineringar och varenda liten artikel författarna någonsin skrivit.
Så jag svalde genansen och lät dem formulera en presentation som såg minst lika skrytsam ut som alla andras. När jag något senare berättade om detta för en av mina vänner blev hon irriterad. Jag hade väntat mig att hon skulle förstå och förfasa sig, men hon fräste åt mig att lägga av att förminska mig själv och vara så jävla ofeministisk.
”Du måste lära dig av grabbarna, de är världsbäst på att skriva CV:n som ser ut som att de har en examen från Harvard när de i själva verket varit utbytestudenter på nått college ett år under gymnasiet.”
Min vän förklarade att det handlade om paketering. Allt handlar om paketering. ”Och varför ska du underdriva när alla andra överdriver? Vem kommer tacka dig för det?” Och så krävde hon att få gå igenom mitt CV och la till och drog ifrån. Jag invände att det kändes konstigt att skriva att jag hade jobbat på God morgon Världen i P1, det var ju bara ett sommarvikariat på fem veckor? Men min vän hävdade bestämt att jag skulle nämna varenda redaktion jag sålt in ett frilansrep till. ”Det är inte ljug, det är bara att framhålla din bredd i produktion!” Och så där höll vi på tills hon var nöjd och mitt CV såg betydligt mer storslaget ut än jag nånsin kunnat ana. Vilken fantastisk människa jag ändå var! Är. Ett CV som lätt kunde matchas med grabbarnas.
Det här är snart sju år sedan och idag är jag betydligt mer luttrad, cynisk och rynkigare. På gott och ont. Jag har förstått att alla gör såhär, men jag slits fortfarande mellan att acceptera spelreglerna och vilja trotsa dem. Och att tycka att båda vägarna är olika varianter av feministisk motståndshandling. Men om nätterna när ingen hör mig, ockuperas mina mardrömmar av Moderatmän medan dagdrömmarna handlar om ett samhälle som inte kräver varumärken, konkurrens och paketering.
