Jag syftar alltså på begreppet ”Web3”, alternativt ”web 3.0”, som vann stor spridning under 2021. Exakt vad det syftar på är långt ifrån klart, mer än att det är framtiden.

Ett-tu-tre. Som historiker är jag väl bekant med lockelsen i trestegsraketer. En mäktig klangbotten tillhandahålls av den kristna frälsningsmytens sätt att dela in människans historia i tre epoker. Först hade vi den gammaltestamentliga tiden. Sen kom Messias och öppnade vägen för ett nytt sätt att leva, den värld vi nu lever i där vi har valet mellan att handla gott eller ont. Först i kapitel tre, någon gång i framtiden, efter att Messias återkommit, så inrättas Guds fredsrike där ondskan slutgiltigt har besegrats.

En liknande tredelning har ofta återkommit i den sekulära historieskrivningen. Först levde människorna i en förmodern värld. Sedan blev världen modern, med stora städer och tunga industrier. En uppsjö av olika berättelser handlar om hur vi nu står på tröskeln till en ny värld: postmodern, postindustriell, postfossil, hel­automatiserad, immateriell. Ett messianskt stråk slinker nästan automatiskt in i berättelser av detta slag.

Samma sak går igenom i berättelsen om internets historia. Den första webben, som växte fram på 1990-talet, bestod av statiska sajter, tematiska forum och portaler. Efter it-kraschen, några år in på 2000-talet, började man så att tala om ”web 2.0”. Detta associerades med bloggar, Wikipedia och Youtube – plattformar som inbjöd alla och envar att medverka. Efter hand blev det dock tydligt hur mycket makt som koncentrerades hos ett fåtal plattformsföretag.

”Web3” blir därmed del i en frälsningsmyt. Plattformarna ska krossas, makten spridas ut i nätverket! Hur då? Någonting med blockkedjor och kryptovalutor. Ett nät där allt som görs får en prislapp och kan bli ett spekulationsobjekt. Anhängarna beskriver det ofta som lite av Messias återkomst. Själv skulle jag snarare kalla det en dystopi – men jag tror inte på att framtiden redan är utstakad.