I min umgängeskrets är den vanligaste manliga 40-årskrisen att bli smygprepper. Att i hemlighet köpa dunkar, vevradio och konserver för att kunna skydda sin familj när – inte om – krisen kommer.
Influencern och tv-profilen Kalle Zackari Wahlström har nu börjat sko sig på följarnas krisrädsla genom att sälja en katastroflåda med mat, kallad Preppbox. Det är bra med beredskap, men det är onekligen också konsumtion. Preppbox vet att det enda vi vill är att fortsätta köpa.
Jag tänker mycket på den pågående klimatkatastrofen. På tröskeleffekter, havsytan som stiger, på områden som brunnit och de som snart kommer att brinna. Jag blir yr av tanken på alla miljontals människor som redan är på flykt från översvämningar, torka och uteblivna skördar.
Men vad är en tanke värd?
Det är vansinnigt cyniskt att vara influencer. Äntligen har polletten börjat trilla ner.
Under det senaste året har en rad skribenter bland annat kritiserat de stora kändisarnas reklamsamarbeten för ockerbolaget Klarna, vars affärsidé är att sätta oss i skuld när vi konsumerar skit.
”Influencers ska inte vara klimatgangsters” skrev Jehna Al-Moushahidi i Aftonbladet i augusti och påpekade även hon det oetiska i att ha som jobb att manipulera till köp av onödigt skräp.
Och härom veckan skrev DN:s Greta Thurfjell en utmärkt text om att hon varje dag vaknar överlycklig över att inte vara influencer. ”Men jag avundas dem också. Det ingår i konceptet.”
Sådana är vi. Att orka hålla emot har blivit en fråga om privatmoral, avhållsamhet och motståndskraft. Något vi måste välja att göra som individer, snarare än kollektiv. Men hur ska vi sedan individuellt belöna oss för denna duktighet? Allt vi vet är att konsumera.
”Det borde inte vara upp till den enskilda individen” säger någon som fortsätter att nöjesflyga.
”Det går inte att göra rätt i ett ruttet system”, säger vi.
Samtidigt gör de flesta av oss inget för att ändra just systemet. Politisk påverkan? Det är något som proffsaktivister gör. Vi andra är ju så upptagna med annat.
Livet, till exempel.
Man lämnar på förskolan, man brottar på ungarna tre lager plagg som de genast krånglar av. En närstående blir kanske sjuk eller dör. Man har mycket på jobbet. Det är alltid något annat, en stress, frustation eller ett viktigt projekt.
Men hur fast kan man unna sig att vara i sin egen normalitet? I avsnittet ”Domedagsporr” av podden ”Diamanter och rost” pratar journalisterna Kristina Lindquist och Elin Grelsson Almestad om den enorma klyfta som finns mellan den som är aktivist och den som inte är det. Om problemen detta avstånd skapar.
Identiteten ”aktivist” har blivit avgränsad till ett fåtal individer som sliter ut sig fullständigt, konstaterar de. Samtidigt står vi andra utanför och tycker att en aktion med Extinction rebellion är ”lite väl långt ifrån vår bekvämlighetszon”. Som om människorna på massaktionen i Oslo åkte dit för nöjes skull.
Det vi menar är: Jo, jag vill ta del i kampen. Bara inte att utsätta mig för den otrygghet och det obehag det innebär att använda min kropp. Bara inte att riskera ... egentligen något över huvud taget. Dessutom blir man ju så tråkig av att vara den som tjatar på om klimatet. Och jag har tvättid på söndag.
De flesta av oss vet knappt hur man protesterar utan att det skulle innebära att vi helt bytte identitet. Makten känns så långt bort.
Vid två graders uppvärmning beräknas havsytan stiga 46 centimeter, vilket skulle göra att omkring en tiondel av Bangladesh skulle hamna under vatten. Vem ska då sy våra alldeles för billiga kläder?
I mitt Facebook-flöde får jag sponsrade inlägg med ännu en förment ”hållbar” kampanj där Lindex köpt två influencers vars klimatmässiga trovärdighet bygger på att de ”är bra på loppisfynd”.
De är så skickliga på att tala intimt med sina följare att jag inte ens behöver slå på ljudet för att höra budskapet:
”Investera i en stil som håller, säsong efter säsong”
Om några månader kommer Lindex att köpa nya influencers för att säga samma sak. Och tänk, då får vi chansen att rädda klimatet genom att köpa nytt – igen.
Det får mig att ännu en gång tänka hur mycket jag hatar samtiden och begären den väcker i oss.
Hur vi hela tiden distraheras från väsentligheterna.
Men vad är en tanke värd?
