Den brittiska skribenten och författarens senaste bok har alldeles nyss publicerats i svensk översättning. ”Märkligt väder” – med underrubriken ”konst i kristid” – är en essäsamling där krönikor, minnesord och kritik bildar en komplex bild av en person som jag tidigare hade en ganska diffus uppfattning om.
”Märkligt väder” sträcker sig över alla tänkbara kulturyttringar, filtrerade genom Laings personliga referensbank, smak och kunskap. På andra sidan läsningen känns det som om hon har blivit en god vän; plötsligt kan jag hennes ramverk och ideal, ser logiken i vad som tar henne från ett ämne till nästa.
Med utgångspunkt i AIDS-pandemins förödande effekter tar hon sig an konstens läkande egenskaper och dess förmåga att erbjuda motstånd i slutet av ett turbulent 2010-tal.
I en värld av singlar är ”Märkligt väder” ett komplext album, nästan en instruktionsmanual till ett kulturellt sökandemönster. Några av Laings hörnstenar är Kathy Acker, Derek Jarman, David Bowie, Virginia Woolf och Arthur Russell. De må alla vara döda men erbjuder henne klarhet för att kunna betrakta nuet.
Hon skriver:
”Vi får ofta höra att konsten egentligen inte kan förändra någonting. Jag tror att den kan det. Den formar våra etiska landskap och gör det möjligt för oss att ta del av andras inre liv. Den är en träning i att se möjligheter. Den belyser orättvisor och visar att det finns andra sätt att leva sitt liv på.”
Få saker har skänkt mig mer glädje och sinnesro under den reflektiva period då pandemin plötsligt fyllde ett helt år som ynnesten att få befinna mig i någon annans huvud, försöka se världen med hens ögon, höra den med någon annans öron.
Dokumentärfilmaren Adam Curtis mastodontverk ”Can’t Get You Out of My Head” och regissören Steve McQueens filmsvit ”Small Axe” har, för mig, varit sådana upplevelser. De är verk som ger mig möjligheten att lära känna en annan människa som modigt låter mig se rakt in i hens universum.
Laing gör också just något sådant med ”Märkligt väder”. Hon är djupt personlig men ytterst sällan privat. Detta strider ju provokativt mot gängse normer.
Det främsta skälet till att det en gång så eftersträvansvärt personliga har ersatts av det privata är förstås att det personliga är så oerhört mycket svårare och mer avslöjande. Det privata – det hemliga, pinsamma, traumatiska – kräver ju mest någon form av avslöjande. Det personliga kostar ofantligt mycket mer. Det fordrar ju – som ordet antyder – en personlighet.
Dagligen läser jag tweets, poster, intervjuer och ingresser om ”smärtsamt privata sanningar” av människor som samtidigt skyr allt personligt eftersom det känns alldeles för naket och nära.
Laing lär mig hur man kan skapa en egen kulturell dagordning med en ganska slutgiltig insikt om att ju längre en sådan kan få pågå – utan att jag ens har något behov av att dela min upplevelse med någon annan – desto viktigare är den förmodligen.
Drömmen om att få bli uppslukad av konst – och därigenom av en annan människa – har nog aldrig varit så stark som i pandemisk ensamhet.
För övrigt gläds jag åt att den kanadensiska artisten Beverly Glenn-Copelands smått omistliga 1980-talsalbum ”Keyboard Fantasies” just har återutgivits med en ackompanjerande nyskriven hyllningsessä av Robyn.
Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
