"Varför är det så viktigt att ungdomarna kommer ut när gamlingar inte gör det?" undrar 86-åriga Berit. Hon har läst hyllningarna av Pokémon Go, att det får barn och ungdomar att gå ut. Men de tog skärmarna med sig ut på stan och in i cykelbanan där 86-åringen cyklar. Varken blicken eller hörseln har de med sig, så vart tog de egentligen vägen?
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
De ser inte Berit och hör inte heller när hon ropar. Kanske är det bra att barnen kommer ut, men inte att de vägleds av ett multinationellt företag vars enda syfte är att omvandla dem till kunder. Pokémon Go fungerar bara som en interaktiv trailer för ett kommersiellt universum där monstren aldrig tar slut. Det kommer ständigt nya och – Gotta Catch Em All!
När spelet släpptes i somras fick det på kort tid cirka 75 miljoner nedladdningar. Vid Stockholms stadion blev en kille spetsad på ett staket, i Los Angeles föll två män handlöst ned 27 meter från en klippa. Det rapporteras om ökad rånrisk eftersom Pokémon Go splittrar uppmärksamheten. Men kunskap är en form av uppmärksamhet och i ett allt större informationsflöde borde vi inte applådera att barnen så lätt låter sig distraheras. Vi borde tvärtom lära dem att vara närvarande och fokusera, tänka själva helt enkelt.
I Råttfångaren från Hameln följde alla råttor råttfångaren ut ur staden och ned i floden, förhäxade av hans flöjt. Men eftersom borgarna i Hameln inte ville betala återvände råttfångaren en dag för att hämnas. Den här gången spelade han en annan melodi och nu var det i stället barnen som följde honom och som sedan försvann in i ett berg. Kanske levde barnen lyckliga där i alla sina dagar, vaggade av flöjtmusiken.
Redan före år 0 erbjöds romarna stora matutdelningar och skådespel. Rom hade då förvandlats till en jättestad fylld av fattiga människor där rika senatorer slogs om deras gunst i olika ämbetsval. Satirdiktaren och tänkaren Juvenalis skrev då en text om ”bröd och skådespel” åt folket där han riktade udden mot undersåtarna som han menade svalde alltihop. Mycket har hänt sedan dess, men samtidigt inte.
I dag är fiktionen en påtaglig del av vår verklighet. På Fotografiska visar Moustafa Janos sina montagebilder från krigets Syrien. Till exempel har han placerat in Pokémonfiguren Pikachu i en av bilderna från kriget. Det gör att bilden känns mer i magen, kommer närmare vår egen vardag och med hjälp av fiktionen kan vi känna krigets fasor. Har vi blivit så avtrubbade av all fiktion att vi behöver Pikachu eller olika emojier för att förstå verkligheten – som vägvisare mot "rätt" känsla?
Det är knappast Pikachus fel att äldre inte kommer ut på promenader och det är heller inte bara Pokémon Go-spelare som distraheras av skärmar. Berit cyklar nu på bilvägarna, bortträngd av Pokémonster. Hon är som en skönhetsfläck eller en plump i ett protokoll. En konsekvens som väl ingen egentligen räknat med.
