I ett flertal minnestexter påpekas det hur Peps under 1990-talet blev kultförklarad av yngre generationer. Det här må retroaktivt bara utgöra en parentes i det aningen större sammanhanget men jag kan inte låta bli att se det som ett mönster.

När Sverige kultstämplar någon eller något fråntas subjektet sin seriositet, de ursprungliga intentionerna suddas ut och förvandlas till något ofarligt från ett – plötsligt – kitschigt förflutet.

Peps Persson fick å ena sidan stora försäljningsframgångar i 1990-talets cd-era men priset var ögonblicklig politisk amputation.

Själva ordet ”kult” innebär ju något annat i Sverige än i den övriga västvärlden där en kultartist eller -författare är någon som älskas av en liten men fanatisk skara men som knappt någon annan ens känner till. Ingen annanstans har det nödvändigtvis något lätt löjeväckande över sig.

Men i Sverige är ”Rena rama ding dong” i Melodifestivalen kult. Eftersom vi sedan ganska länge har bestämt att ”kult” blott är en tokrolig genre.

Blir man kultförklarad placeras man automatiskt jämte Eddie Meduza istället för att, som i Peps Perssons fall, betraktas som både en svensk John Mayall och den ende som lyckades försvenska – eller förskånska – jamaikansk reggae med all dess socialrealistiskt revolutionära sprängkraft intakt.

Kultstämpling är en ständigt återkommande manöver som nästan systematiskt används för att reducera politisk relevans.

Notera gärna hur ständigt nya kullar av Handelshögskole-
elever gärna berättar hur de har allsång – och dansar – till Blå Tågets ”Staten och kapitalet”. Helst just med motiveringen ”den är ju kult!”. Ty då är den ju… kastrerad.

Politisk konst måste liksom ständigt återerövras, hållas relevant, sjungas och ömt och varsamt förvaltas av nya generationer. Men kanske mest försvaras in absurdum av upphovspersonen själv.

I 1990-talets början var jag redaktör och manusförfattare för musiklisteprogrammet ”Popitopp” med Johanna Westman i SVT. På ytan ett mycket tidstypiskt, småsatiriskt underhållningsprogram med en kroniskt ironisk glimt i ögat och en slags prototyp till ”I manegen med Glenn Killing”. Men någonstans under detta bultade ett allvar; en kärlek till all popmusik som verkligen ville uppnå något.

I ett avsnitt var Peps Persson vår huvudgäst. Utan någon vidare förklaring ägnade Peps hela programmet åt att ta hand om Johanna Westmans krukväxter. Han täckte studioväggarna med folie och monterade upp väldigt starka lampor för att plantorna skulle må så bra som möjligt.

Ja, det var ett försök att fylla ett ”ungdomsprogram” med så många dubbelbottnade marijuana-referenser som möjligt. Peps tyckte att det var hysteriskt roligt som en provokation som – fascinerande nog – flög förbi de flesta tittares huvuden: ”Nämen vad trevligt att den där skånska hippien har så gröna fingrar!”.

Att försöka återupprätta seriositeten i Perssons politiska lyrik eller diskutera svensk drogpolitik var inte det allra tidigaste 1990-talets melodi men jag tror att vi faktiskt gjorde en ansats med de trubbigt tvetydiga verktyg vi hade tilldelats.

Eller så bidrog vi bara ofrivilligt till att understryka bilden av Peps som excentrisk kuf istället för som världsmusikalisk pionjär och utmärkt politisk poet, jag vet faktiskt inte.

Den här artikeln kommer från ETC nyhetsmagasin
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.