Det finns en föreställning om Skåne som en särskilt bördig grogrund för rasism och främlingsfientlighet. Som skåning tvingas jag ibland konstatera att det ligger något i det. Redan 1988 utropade Sverigedemokraterna på affischer: "Sjöbo visar vägen!" Detta sedan den skånska kommunen utlyst folkomröstning om mottagandet av femton flyktingar och 64,5 procent röstat nej. Innan Sverigedemokraterna gjorde sitt segertåg – särskilt framgångsrikt i Skåne – hade de flesta skånska kommuner ett eget litet parti med "invandringsfrågan" och senare "muslimfrågan" på central plats i partiprogrammet.
Men myntet har en framsida också. För Skåne har också något som inga andra svenska landskap har: Vi har Peps. Per-Åke Persson från Tjörnarp – just en sådan där liten prick på Skånekartan som anses vara särskilt misstänksam mot utbölingar – har som få andra byggt broar och öppnat dörrar med baktaktsreggae och tolvtaktsblues. Hans låt "Samma sång" skildrar en spelning i Zimbabwe där Peps känner igen sin pappas gamla nynnande i en gitarrfras från ett lokalt band. Han konstaterar: "Skånska eller shona gör detsamma". Hade Peps Persson inte varit så opretentiös hade han förmodligen kallat det konstaterandet för sitt credo.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Det är fascinerande att föreställa sig hur en ung man i 1960-talets slut någonstans inne i Göingeskogarna hittar bluesen. Han gör det via radion: 1964 far Sveriges Radios jazzchef Olle Helander till staterna och dokumenterar bortglömda bluesgubbar som Sunnyland Slim och Big Walter Horton. Ingen bryr sig om dem i USA, få bryr sig om dem i Sverige. Men i Tjörnarp sitter en 18-åring och inser att det här är musik av människor som känt samma fattigdom och samma desperation, upphöjt till 100, som hans egna far- och morföräldrar.
Peps tar sig så småningom själv till Chicago och spelar rentav in en platta under namnet Linkin’ Louisiana Peps. Han inser dock på plats att en vit och tämligen mätt snubbe inte kan sjunga om den systematiska amerikanska rasismen. Han kommer hem och översätter sångerna, om än inte de exakta orden, till sitt eget modersmål skånskan. Little red rooster blir Liden rö tocke, Same old blues blir Samma lea, snea blues.
Och han fortsätter utforskandet. Långt innan någon i Sverige kunde stava till reggae – än i dag måste de flesta använda stavningsprogram – hittar han Jimmy Cliff och Bob Marley. Han hör i den tidiga jamaicanska reggaen fioler och klarinetter och samma stomp som i den schottis hans pappa och han själv har spelat på dansrotundorna. 1977 far han runt på den skånska landsbygden och bandar gamla dängor om auktioner och svält och bortsprungna galtar. Till sprittande reggaerytmer sjunger han sen om Malmöstrejken 1908:
Nog ämna de att svälta oss men vi är vana vid att slåss mot fattigdom och även nöd och arbeta även utan bröd.
Ett ämne som förmodligen även Sunnyland Slim och Big Walter Horton kunde relatera till.
2009 berättar Peps i en intervju att han har börjat lyssna in sig på arabisk musik. Den svänger den också.
I snart femtio år har Peps Persson varit en antirasistisk enmansrörelse, ett lojt gungande bevis på att "jag blir du blir vi blir alla stämmorna i samma sång om den enda levande planeten". Han har gett invandrade musiker arbete i sina blodsband, han har fått kritvita Eslövsbor att skaka rumpa till låtar om Babylon. Och han har till på köpet blivit folkkär. Går man på en Pepskonsert i Skåne – de har dessvärre blivit allt glesare med åren – så hittar man en publik som spänner över de flesta åldrar och kön och etniciteter. Man kan till och med stöta på sverigedemokrater, som kanske ibland går därifrån och inser att de sjungit samma sång som vi andra.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
