Ann-Helen Meyer von Bremen: Så tappade ruccolan sitt sting

På 1990-talet kom någon på den briljanta idén att lansera ett nästan bortglömt grönt blad, senapskålen, men nu under det italienska namnet ruccola. Det hela är sedan, som det brukar heta, historia. Idag är denna lite peppriga kålväxt standard på salladsborden och en storsäljare i butiken. Fast själva stinget har den tappat i takt med sin popularitet. Det beror framför allt på att den främst odlas i växthus. Ju mer gödning och skydd från väder och vind och, desto mindre sting i smaken. 

Ruccolan beredde vägen för den kommande utbudsexplosionen av olika små blad och skott. Ju mindre, desto dyrare. Kilopriset på ruccola brukar ligga på mellan 200 och 260 kronor, och särskilt näringstät är den inte. Den är rik på vitamin K och folat och innehåller en del vitamin C, även om vitkål är en större källa till det sistnämnda. 

Det här är lyxmat och anledningen till det höga priset är att odlingen är resurskrävande. En livscykelanalys från Schweiz visar att skillnaden mellan odlingssätt är mycket stor. Ett kilo frilandsodlad sallat orsakar 0,5 kilo växthusgaser medan den som odlas i växthus på vintern orsakar hela 7 kilo växthusgaser, ungefär lika mycket som ett kilo falukorv eller ost. En stor del av det bladgröna som vi äter odlas just i växthus. Frilandsodling drar alltså mindre energi, men i konventionell odling används å andra sidan en del bekämpningsmedel och konstgödsel.

Men ska man då aldrig få äta den goda ruccolan? Självklart ska man det. Passa på att frossa i den under sommaren med start tidig vår. Odla själv eller välj frilandsodlad ekologisk. Och köper du en påse under vintern, när längtan efter det späda, gröna kan vara som störst, så behandla den som den lyx det är frågan om – det vill säga njut och ät upp hela påsen! Gröna blad är en av de saker som ofta slängs.