Bitte är fattigpensionär. Hon får efter ett långt yrkesliv som hon tyvärr slet sönder kroppen av ut omkring 9 000 kronor i månaden. Hennes månadshyra ligger på strax under 8 000 kronor. Hittills har det gått ihop ändå, trots att det varje månad känns som att hon behöver trolla för att ha råd med mat de sista dagarna. Hon har lagt undan pengar under sitt yrkesliv och besparingarna har hållit henne alldeles över vattenytan.
Hon bor i en liten lägenhet i Stockholms innerstad. Hon kan tänka sig att flytta utåt, för att få en billigare hyra, men hennes månadsinkomst är för låg för att hon ska bli accepterad som hyresgäst.
Att pengarna snart är slut vill hon inte tänka på. Hon säger att det svartnar. Allt oftare ligger hon vaken på natten med ångest och tänker på framtiden.
Hon som alltid har tänkt att åren efter pension skulle ge henne frihet. Tid för att odla, läsa, kanske handarbeta. Hon och en väninna har drömt om att återse sitt älskade Rom ihop. Istället är hon nu rädd att hamna på gatan. De ynka hundringar som sossarna under högtidliga former har kastat till henne under mandatperioden ser hon som ett hån. Hon har aldrig varit bitter förr, men nu, berättar hon, nu sjuder ilskan i henne. Hon är framför allt arg på socialdemokratin.
Hon är långt ifrån ensam i sin situation. Snarare utgör människor som delar hennes rädsla en folkrörelse. I Sverige finns idag 200 000 fattigpensionärer. Fyra av tio blivande pensionärer hyser rädsla för att tvingas flytta från sitt hem i framtiden, visade en undersökning gjord för fackförbundet Forena i våras.
Fundera på siffrorna ett tag.
Man skulle kunna tänka sig att de politiska partierna slogs om denna folkrörelses och dess anhörigas röster.
Men bara ett år kvar till valet är det märkligt tyst. Det tydligaste undantaget är SD. Och det skrämmer skiten ur mig.
”Vi väljer svenska pensionärer före andra länders medborgare”, gastar partiet på Facebook och på DN Debatt lanserar man en ny pensionsreform som ska ge ”en genomsnittlig” pensionär en tusing mer i plånboken varje månad. Ett lamt förslag kan tyckas med tanke på partiets tidigare stora ord. Men absolut inte en reform att bagatellisera.
I vanlig ordning ställer partiet en prekär grupp mot en annan. Även ett rasistiskt parti kan såklart måna om pensionärer, men vi känner igen den retoriska tankefiguren: folklig vrede hos en gravt förfördelad grupp används och invandring och bistånd beskylls som problemet.
I Facebookgruppen ”Pensionärer med gula västar” kokar det. Och inläggen som luktar SD-retorik är många. Framför allt är det Magdalena Andersson och S som vrålet riktas mot.
Ibland kommer mothugg vänsterifrån. Någon påpekar det osolidariska med att ställa fattig mot fattig. Men en snabb skrollning genom Facebookgruppens flöde ger en känslan av att något är på väg att explodera. Att många har gett upp tanken på solidaritet. Att sveket från Socialdemokraterna i pensionsfrågan är så allvarligt att de balanserar på gränsen till att snart, snart lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti.
Under tiden upprepar januaripartierna sitt mantra: de inväntar pensionsutredningen.
Detta är en livsfarlig strategi.
Hur ska man förstå sveket mot pensionärerna? Hur kan dessa miljoner människor tillåtas bli offer för det politiska spel som pensionsutredningen är?
Det enda vi bör vara säkra på är att vi måste sluta upp med att lägga tid på att bagatellisera Åkessons vänstergirar som röstfiske, eller gräla om var på vänster- och högerskalan partiet befinner sig.
Istället bör i synnerhet S kavla upp ärmarna och tolka SD:s pensionspolitik som en välbehövlig spark i ändan. Eller varför inte en kniv mot strupen? För det handlar faktiskt om liv eller död här. Valet nästa höst kan mycket väl avgöras av arbetarna. Och i den väljargruppen är pensionsfrågan enorm.
Den socialdemokrati som lämnar pensionsfrågan till ett rasistiskt parti att sköta förtjänar inte makten. Frågan om den ens har ett existensberättigande.
