VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
Feber har man enligt sjukvårdsrådgivningen vid en kroppstemperatur på 38 grader eller högre. Meteorologen var alltså drygt en grad varmare än vad som kan kallas normalt. Och vid 39 graders feber, eller en grads uppvärmning finns fortfarande en del handlingskraft kvar. Tillräckligt för att tänka klart och sätta in reservplanen. Och reservplanen var jag.
Jag åkte till pensionärerna dagen därpå, monterade upp projektorn, laddade powerpointen och upplyste dem om atmosfärens kemiska sammansättning och om hur vårt konsumtionssamhälle spyr ut koldioxid i tillräcklig mängd för att ångkoka hela planeten. De accepterade villigt att jag inte var en riktig meteorolog och som tack sjöng jag mina bästa växthusgassånger för dem. Också för att lätta upp det ganska beska budskapet.
Meteorologen låg hemma och hade hällt i sig försvarliga mängder alvedon. Ändå toppade han vid hela 40,2 grader. Vi det laget riktigt vimsig och oförmögen att tänka en enda ordentlig tanke utom att just ta temperaturen. Den reflexen försvinner aldrig hos en tidigare anställd vid väderlekstjänsten. På vägen hem från pensionärsföreningen slog mig den givna tanken: Vilka likheter finns mellan en meteorolog och en planet om man hettar upp dem?
Ja, vid en dryg grads uppvärmning (som vi har på jorden just nu) fungerar fortfarande det mesta, om än lite ansträngt, produktiviteten minskar hos både meteorologen och planeten. Planeten har problem med skogsbränder och extrema stormar medan meteorologen måste ställa in alla tankar på arbete. Förmågan att delegera finns dock kvar. Han kallade in en reservföreläsare. Planeter är sämre på att delegera, borde redan här ha satt in en reservplanet tills originalplaneten kallnat, men så sker inte.
Vid två graders uppvärmning försvinner lågt liggande önationer under den stigande havsytan och Arktis blir isfritt. Motsvarar hos meteorologen 40 graders feber. Han är i det fallet sänkt, matt och vimsig och klarar bara att slötitta på Youtubeklipp.
Vid tre, fyra och fem graders uppvärmning är det omöjligt att hålla igång ett fungerande samhälle överhuvudtaget. Storstäder dränks, regnskogarna torkar upp och Sydeuropa blir öken. Meteorologen tappar helt tankeförmågan, börjar yra och vidare kommer proteinerna i hans kropp snart att koagulara. Ett förlorat ägg om han inte söker vård. Vid 44 graders feber stryker vilken människa som helst med. Det motsvarar sex grader för vår jord. Då har vi en global massutrotning av liv där det är tveksamt om någon tar sig vidare över huvudtaget.
När jag hade tänkt färdigt dessa tankar några timmar senare stöter jag på meteorologen i en gatukorsning. Han hade kvicknat till och var på benen som om ingenting hade hänt. Så vad lär vi oss av detta?
Jo, en viktig skillnad mellan en planet och en meteorolog är att den senare kallnar betydligt snabbare. Något dygn jämfört med jorden som kommer att ta minst tusen år på sig innan den fått tillbaka sin svala artonhundratalstemperatur. Och så alvedonen. Den saknar vi på planetär skala. Hade vi den till hands kunde vi ge vår hemplanet lite andhämtning för att göra det som både planeter och meteorologer kan: läka sig själva. Lämna dem i fred ett tag så brukar de repa sig. Slutar vi elda på så förbannat och håller tassarna borta fixar sig mycket av sig själv.
Men.
Mänskligheten verkar ännu inte ha bestämt sig för om kommande generationer ska få leva eller inte.
Dags att sätta ned foten?
