Härom veckan intervjuade jag journalisten och författaren Naomi Klein kring hennes nya bok om klimathotet, This Changes Everything. Boken slungade mig tillbaka till det känslomässiga stadiet som jag befann mig i när jag läste Globala studier för fem år sedan. Då satt jag ofta över en kaffe och diskuterade rättvisa och problemen i världen. Då var jag arg, då brann jag, men efterhand har pragmatikern i mig tagit över. Det är både jobbigt och opraktiskt att ta världens problem på alltför stort allvar. Det stöter bort folk och gör en alltför frustrerad, vilket varken är bra för saken eller hälsan.
Men Klein har gjort mig arg igen, och frustrationen över bristen på riktig förändring växer. Alla klimatkunniga vet om att vi är på väg mot helvetet, men vi säger det inte. Vi vet inte hur vi ska säga att allt håller på att förändras.
Hur den breda allmänheten ska förstå allvaret har länge varit en gåta, och Almedalsveckan var ett bra exempel på hur det har misslyckats. Överallt pratade man om Islamiska Staten som om det är vårt största hot. Ja, IS är ett stort problem för många, men vårt största hot löser vi inte med fler stridsflyg. Klimathotet löser vi med stora förbättringar i energi-, infrastruktur- och konsumtionslösningar, men kring det hörs en lamslående tystnad från de flesta partier. Inte ens från Miljöpartiet som länge har samlat de mest miljöfokuserade kommer utspel som skulle kunna flytta positionerna framåt. På deras dag, när alla hade ögonen på dem, valde de att lägga sitt största fokus på skola. Inga klimatutspel kom, samtidigt som barnens framtid färgas alltmer av vår inaktivitet.
Vi kommer alltid att ha problem att hantera och saker vi måste göra åt problemen. Det gäller bland annat IS, skolan, jobben, segregationen, kriminaliteten, ojämlikheten och rasismen. Vi kan inte ignorera några av de frågorna. Men vad klimatförändringarna kan innebära på en global skala är större än allt annat. Det kommer att påverka matförsörjning, vattentillgång, skapa fler och större naturkatastrofer och genom det skapa en större kamp om resurserna. Fler krig, alltså. Den situationen kommer att påverka de andra utmaningarna som ligger på bordet, och alla satsningar som vi gör i dag riskerar att raderas om vi inte löser klimatfrågan.
I Paris i december ska världens ledare bestämma hur mycket utsläpp vi ska hålla oss till, och prognoserna är gråa. Vi kommer att få bindande avtal, men de kommer att landa på nivåer där vi får hålla tummarna för att hålla oss till två graders uppvärmning. Och vi vill verkligen inte ha två graders uppvärmning, redan då kommer många att dö i onödan.
Ironiskt nog kom nyss det största klimatutspelet vi sett på år från en av världens mest konservativa organisationer – den katolska kyrkan. Det säger något om den nya påven, men det säger nästan mer om oss andra. Som Klein sa under vår intervju: ”Du vill inte att påven ska vara mer radikal än du.” Världen brinner, men vi är ändå fastfrusna. Vi har ett alternativ – att vi hittar styrkan nu och ser till att få en bättre värld innan det är försent. Påven höjde just ribban, och det är dags att resten av oss gör det också.
