Eftersom jag säljer en del av mina tjänster till Sveriges Radio uppmanas jag regelbundet att vara objektiv. Inom public service-världen eftersträvar vi objektivitet. Neutralitet. Opartiskhet. Vi tycker inte någonting inom public service. Alla partier är lika bra, även det dåliga. Alla varumärken är lika osynliga, utom de sociala medier som vi droppar namnet på tjugofem gånger i timmen. Allt är lika bra, lika dåligt och lika mittemellan.
Det är ingen helt enkel balansgång, åtminstone inte om man vill säga något annat än ”Det regnar i Malmö” eller ”Frans vann Mello”. Och egentligen inte ens då: säger man ”Det regnar i Malmö” har man uteslutit helsingborgarna ur gemenskapen, säger man ”Mello” har man tagit ställning för infantilismen genom att använda barnspråk.
Att jag skriver i den här suspekta socialistblaskan är förstås skäl nog att ifrågasätta min objektivitet, detta trots att jag aldrig har tagit ställning för det ena eller det andra samhällssystemet. Jag har valt att tolka opartisk som att vara lika skeptisk till precis allt.
Ett extra delikat problem som public service-medarbetare är förstås hur man ställer sig till public service. Har man en objektiv hållning till det bolag som man har sökt sig till och som betalar ens barns chips och dipp? När det alldeles uppenbart finns politiska krafter som motsätter sig public service, både som teori och som den ser ut i praktiken, har man inte redan gjort ett ställningstagande genom att jobba för public service?
Det numera nedlagda borgerliga samhällsmagasinet Neo (där jag för neutralitetens skull också har skrivit) publicerade i sitt avskedsnummer (4/2015) en intervju med Sveriges Radios vd Cilla Benkö. Där argumenterar hon för att public service-idén inte är politisk: ”Det är ett ställningstagande att man tycker att public service är viktigt i en väl fungerande demokrati. Det har ingenting med politik att göra.”
Demokrati har således inget med politik att göra. Demokrati är neutralt.
Cilla Benkö utvecklar resonemanget: ”Om Sveriges riksdag och samtliga politiska partier utom ett, anser att det är viktigt i en väl fungerande demokrati att vi har public service, då känner jag mig trygg med det. Då tycker jag inte att jag står för ett politiskt ställningstagande.”
Det är en intressant åsikt: att en riksdagsmajoritet gör en fråga opolitisk. På 1980-talet rådde konsensus i riksdagen om att knarkare var brottslingar som skulle kastas i fängelse för att de brukade ruspreparat. Var knark då ingen politisk fråga? Idag verkar en riksdagsmajoritet vara övertygad om att flyktingströmmarna från Syrien är ett större problem för Sverige än för flyktingarna. Är Syrienfrågan då inte heller politisk?
Partiskhet ligger uppenbarligen i betraktarens ögon. När man i schlager-SM byter ut ordet ”Norden” mot ”jorden”, vilket borde vara okontroversiellt för alla utom oss som tycker att sånger ska rimma, får man in nästan 200 granskningsnämndsanmälningar från Sverigevänner. När Gomorron Sverige bjuder in Ian Wachtmeister och Sara Skyttedal för att expertkommentera Donald Trump verkar ingen ha reagerat.
Frågan är inte bara om objektivitet är möjlig utan om den överhuvudtaget är eftersträvansvärd. Eftersom jag som sagt jobbar för Sveriges Radio så har jag förstås ingen egen åsikt i de här frågorna. Jag väljer bara att helt opartiskt ställa dem.
