Mitt hus är till salu. Och jag har insett att det är ungefär samma sak att sälja hus som att försöka sälja sig själv. En mäklarannons och en kontaktannons har ju samma syfte: att marknadsföra något tillräckligt bra för att hitta nån som vill ha det där begagnade skräpet.
Ja, för man vill ju gärna att det ska låta lite bättre än vad det egentligen är när det ska ut på marknaden.

En husförsäljning går ju sorgligt ofta hand i hand med en skilsmässa. I alla fall är det så i mitt fall. Jag försökte nätdejta ett tag och det gick väl sådär. Jag lämnade ganska snabbt den världen men slogs ändå av hur människor där anstränger sig för att putsa fasaden. Att vinkla kameran så att den skavda färgen och de slitna vindskivorna inte syns. Att beskriva skavanker som charmiga snarare än fula. Att låta det trasiga döljas i skuggorna för att i stället framhäva värdet av det renoverade, dyrköpta pyntet. Och det var så tydligt hur de flesta, inklusive jag själv såklart, försökte beskriva sig som bättre än man faktiskt är. Lite snyggare, lite mer välbevarad än vad som var sanningen.

När jag tillsammans med mäklaren skulle försöka framhålla fördelarna med mitt hus, mitt älskade hus som måste säljas, så blev jag full i skratt av likheterna. Klyschorna i mäklarannonserna går faktiskt lika bra att använda för egen del. Okej, jag kanske inte beskrev mig själv som ”Många möjligheter för den händige” när jag försökte nätdejta. Men det var banne mig inte långt ifrån! Vad sägs om exempelvis ”Unik pärla”? Det kan väl i och för sig alla kalla sig utan att ljuga.
”Ljus och fräsch” funkar inte i mitt fall eftersom jag är brunett men ”flera originaldetaljer bevarade” kan jag nog påstå utan att ljuga. Liksom kanske ”Spännande planlösning med högt i tak”. Och alla vet ju vad ”Stor potential” betyder i en husannons. Just det, ”enormt renoveringsbehov för den outtröttlige”. Inte så lockande i en kontaktannons, kanske…

När man sitter där och ska försöka beskriva sig själv så ger det onekligen tillfälle till självrannsakan. Så blir det även när man tvingas se sitt hus med nya ögon. Med presumtiva köparögon. När jag gick runt i mitt hus för att göra sista checken inför visningen så insåg jag att jag i många år varit fullständigt blind för vissa saker som nu blev pinsamt uppenbara. Och en aning panik infann sig när jag insåg hur mitt älskade hus kanske
inte skulle falla någon annan i smaken. Det som jag bara ser som charmigt, personligt och till och med vackert, kanske inte någon annan tycker om alls? Precis som när jag skulle ”sälja” mig själv på den där patetiska kontaktsajten.

Hur fasen skulle jag beskriva mig själv, den jag är på riktigt, så att någon skulle se det som är jag bortom skavankerna? Skulle man ens försöka dölja sprickorna i fasaden, det krackelerade i muren? Det lite murkna och flagnande? Eller skulle man visa det, ärligt hålla fram det i sina utsträckta händer och
hoppas att det fanns någon enda som faktiskt såg det vackra bakom?

Annonsen kommer att funka, det är jag övertygad om. Det som bjuds ut ÄR charmigt, underbart och i allra högsta grad älskansvärt. För den som kan se bortom skavankerna och det nötta och skavda har det faktiskt stor potential med en spännande planlösning. En unik pärla, helt enkelt.