Nyligen kallade riskkapitalisten Gunnar Axén undersköterskan Helene Schönbäck för en parasit som borde hålla käft. Parodiskt, minst sagt. Som många påpekade är det förstås kapitalisterna som är de verkliga parasiterna. Men om dem hängs inga varningslappar, få av oss vet vilka de är och vad de egentligen gör.

Parasitliknelser har länge använts för att analysera tjyvsamhället. ”Parasit” är ett samlingsord för organismer som lever på att suga sin näring från andra organismer och kännetecknande är att de söker sig till barn, gamla och sjuka. Parasiten utnyttjar värdorganismen på ett sätt som skadar den och drar näring ifrån den. Den enes bröd är den andres död och de kan aldrig leva sida vid sida. Kapitalism kännetecknas av uppdelning mellan ägare och arbetare: parasiter och värddjur, och av ständig kapitalackumulation – det vi kallar profit eller vinst: näring till parasiterna.

Riskkapitalism byggd på så kallade ”buy-outs” är den mest aggressiva finanskapitalism som finns. De varken säljer några tjänster eller producerar något utan köper, via pengar samlade i fonder, omorganiserar och säljer redan existerande företag. I Sverige har de satsat särskilt på skolor och vård- och omsorgsföretag vilka de effektiviserat sönder, för att efter sådär fyra, fem år sälja vidare och ta ut vinst. Hela affärsmodellen bygger på snabba klipp, risker och belåning vilket gör skattefinansierade verksamheter (barn, gamla, sjuka) extra lockande för att de har stabila inkomster.

Min hårbotten bränner efter en omgång med ståltandad luskam. Det jobbigt att hitta löss, som många parasiter är de ljusskygga. Detsamma gäller för riskkapitalisterna och en del av de stora bolagskoncernerna vet vi inte ens vilka som egentligen äger, de skyddas av banksekretess i skatteparadis och långa bolagskedjor som gör det i princip omöjligt för både utomstående och skattemyndighet att kamma ut ägande och ansvar. Men till skillnad från lössen vill riskkapitalisterna inte bli för många. De lägger liksom inte skitmycket avslöjande ägg som kan fastna i kammen.

Kanske är de mer lika inälvsmaskar? De kan i ett värddjur vara några få individer, som växer sig större och större i tarmmörkret. Inälvsmaskarna erbjuder också en förhöjd nivå av diskretion i jämförelse med lössen som man trots allt kan se när de sugit sig tillräckligt feta. Maskarna gör sig bättre på Jersey.

Riskkapitalism är avancerad ingenjörskonst och det är svårt fatta hur detta hypermoderna helvete funkar. Vad fan är en ”räntesnurra”, en ”affärsängel” och ett ”skalbolag”? Jag tappar snabbt tråden. Men med hjälp av inälvsmasken kan jag genom begreppsdjungeln se hur de med utköp och investeringar tar sig in i, och exploaterar matning av åldrade mammor, barns läskunnighet och knegarsystrars treskift. Spolmasken kläcks i tunntarmen, äter sig upp genom (samhälls)kroppen, tränger sig igenom vävnad och organ likt hur profitintresset skoningslöst tränger undan alla mänskliga funktioner. Till slut tar den sig in i strupen och tvingar oss att svälja för att på så sätt åter hamna i magen och börja om.

Erik Palm besöker i sin bok om Carema-skandalen USA, som ligger långt före Sverige när det gäller riskkapitalägd äldreomsorg. Försök till åtstramningar och regleringar har gjorts, men ingenting har kunnat förhindra upprepade vårdskandaler med vanvård, förnedring och dödsfall i äldrevårdsindustrin. Parasiten kommer, så länge du har den kvar i kroppen att växa på din bekostnad, hela dess väsen bygger på att ta så mycket ifrån dig som möjligt. På samma sätt kommer riskkapitalismen alltid att vara driven av att göra så mycket vinst på så kort tid som möjligt, i ständig motsättning till bra och behovsstyrd välfärd.

När jag sköljer avlusningsmedlet ur håret är det en frigörande känsla. Tänk då den dag vi slutar svälja och ger samhällskroppen en rejäl tarmsköljning. När vi gemensamt gör oss av med de penga­kåta maskar som krälar runt i vårt innersta och suger sin näring ur oss andra. De är ­parasiter, och en dag ska vi nog se till att det är de som håller käft.