Mycket mer än så hinner jag tyvärr inte ta in av henne förrän min treåriga son i desperation klamrar sig fast vid mitt ben och gormar ”JAG VILL INTE HA EN BEBIS. DEN SKA TILLBAKA IN I MAGEN. NUUUUUU!!!”

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Treåringen tycker uppenbarligen inte att det är odelat urkul att få ett lillasyskon. Plötsligt vaknar han nämligen 04.00, vägrar äta och vill ha blöja igen – och blir självklart en outhärdlig dåre av brist på sömn och mat.

Redan efter några dagar börjar jag och min man allt mer likna Uncle Fester, med tunga sopsäckar av trötthet under ögonen. Gråtfärdig ber jag Facebook om råd.

”Hjälp! Ni med två eller fler barn. Hur har era äldre reagerat när lillasyskonet kommit?” skriver jag i ett inlägg och beskriver sonens beteenden. ”Finns det något knep jag borde känna till för att inte förgås/bli permanent tokig/kasta in handduken och dra till skogs?”

Strax därpå omfamnar internet mig med en stor kram av omtänksamhet och fantastiska råd. Eller internet och internet förresten. Det är mammor som skriver. Faktiskt inte en enda pappa deltar i den långa tråden.

Suck.

Tyvärr är det inte bara bland mina vänner som pappatorkan infinner sig när det pratas föräldraskap. Både på forum som Familjeliv.se och i Facebook-grupper som Liten & Stor (med nära 10 000 medlemmar) och Nära föräldraskap (med 22 000 medlemmar) är det mammor som står för en förkrossande majoritet av frågor och svar.

Var är papporna? Bedrövad funderar jag över rimliga förklaringar. Gruppen män är ju vanligtvis inte direkt känd för att missa chanser att hålla låda, inte heller ovana att bli lyssnade på.

Hur kommer det sig då att pappor som gärna tjattrar i timmar om det ultimata tillbehören till hamburgare håller tyst när det diskuteras familjerelationer och superkrämer för röda barnrumpor?

Är det bekvämt att låta någon annan ta ansvar för barnens känslor och praktiska problem? Beror det på ointresse? Brist på oro och engagemang?

Eller på att kvinnan redan under graviditeten börjar få frågor om föräldraskap medan pappan först något år senare måste packa skötväskan? (Något han för övrigt ofta får oförtjänt mycket beröm för av omgivningen.)

Oavsett anledning är mönstret sorgligt för alla parter. Det handlar ju om ens osnutna men svingulliga avkomma. Om att ta och ge hjälp av varandra för att få livet, relationerna och kaoset i tillvaron att gå ihop.

Exakt det gör mammorna på Facebook när jag bönar om hjälp i början av december. De är så kloka, ärliga och bjussiga när de berättar om sina egna erfarenheter av ledsna storasyskon, känslor av otillräcklighet och knepen som i alla fall nästan har fungerat.

Mammorna får mig att känna mig mindre ensam. De har tänkt och känt så oändligt mycket för att komma fram till allt de vet. Och efter någon vecka med mammornas knep börjar min treåring faktiskt sova och äta bättre igen.

Utan er är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav, tänker jag tacksamt, och önskar intensivt att papporna ville börja ta del i allt detta fina. Att de gav sig in diskussionerna om syskonkriser, hanteringen av tonårsdepressioner och smarta märkningar av overaller.

Att de – precis som mammorna – vågade vara ömsom spillror, ömsom livbojar till oss andra.

Så vad säger ni pappor? Månne ett vettigt nyårslöfte?