Efter 15 år i Sverige lever hon som hemlös och papperslös i Göteborg. Sverige har sagt definitivt nej till uppehållstillstånd. Hon ska hem till Eritrea. Punkt!
Meret samarbetar. Med hjälp av diakonen Marie-Louise Marek i Tynnereds församling har hon ansökt om pass och resehandlingar från Eritreas ambassad i Stockholm. Men från ambassaden är det knäpp tyst. Marie-Louise fruktar att Eritrea inte är intresserat av en 65-årig sjuk kvinna som för länge sedan kom till Sverige från Sudan med förfalskat pass.
Det är mycket svårt att intervjua Meret. Hon talar egentligen bara Tigrinja, huvudspråket i Eritrea, och kan endast hjälpligt göra sig förstådd på svenska:
Men vad jag förstår flydde hon till Sudan undan kriget i Eritrea. Hennes man är död. Var hennes barn finns, om de lever, vet hon inte. Några släktingar i Eritrea känner hon inte längre till. Femton år är en mycket lång tid i ett land som varit i krig nästan hela den tiden.
– Mycket krig, mycket blod, alla familjer blod, säger hon.
I Sudan köpte hon pass, visum och flygbiljett till Sverige.
I Göteborg fick hon avslag på sin asylansökan. Sedan dess har hon ömsom överklagat, ömsom sökt asyl på nytt och ömsom levt som papperslös i Borås, Karlskoga och Lindesberg innan hon kom tillbaka till Göteborg och ingenting.
Nu är det Marie-Louise Marek och Tynnereds församling som håller henne vid liv. Marie-Louise har tjatat så socialjouren ger Meret en värdecheck på 50 kronor varje dag. Mer får hon inte av kommunen.
En tid sov Meret på en soffa i församlingshemmet. Nu har Marie-Louise ordnat en säng år henne på Räddningsmissionens boende för hemlösa EU-migranter. Där kan hon sova i två veckor. Sedan? Ingen vet. Meret är psykiskt utmattad över gränsen till hjälplöshet.
– Hon förstår inte längre vad som händer henne, säger Marie-Louise.
Det är mycket annorlunda för Baloch från Baluchistan. Jag träffar honom på en diskret plats i Göteborg. Han är papperslös. Namnet är fingerat. Han flydde från Baluchistan i Pakistan sedan den pakistanska armén dödat hans släktingar och torterat honom svårt.
Baloch är socialist och kämpar för Baluchistans självständighet. Han räknar med att bli dödad om han tvingas återvända till Pakistan.
– När militären hade torterat mig slängde de ut mig som en död kropp, men som tur var hittades jag och togs till sjukhus.
Baloch flydde med falska papper via Iran och Dubai till Norge 2012. Där förstod han snart att han inte var säker:
– De sa res eller vi deporterar dig till Pakistan. Några vänner rådde mig att i stället söka asyl i Sverige.
Mellan 2014 och 2018 levde Baloch öppet i Sverige som asylsökande. Han hoppades hålla sig kvar tillräckligt länge för att Dublinförordningen om första asylland inte längre skulle gälla.
Men 2018 fastnade Baloch i en inre gränskontroll och avvisades till Norge.
Där hade han tur. Han skulle skickas till Pakistan men togs in på sjukhus där en läkare och några vänner hjälpte honom att snabbt ta sig över gränsen till Sverige.
Baloch är hjärtsjuk och lider av svåra psykiska skador efter tortyren.
– När jag kom till Göteborg var jag rädd för att gå till sjukhus. Jag letade på nätet och hittade information om Rosengrenska. Där fick jag hjälp.
Rosengrenska stiftelsen har i 20 år hjälpt papperslösa med sjukvård. Först i hemlighet, nu halvöppet eftersom papperslösa fått rätt till offentlig vård ”som inte kan anstå”.
– Jag släpptes in på sjukhus. Nu går jag dit för kontroll var tredje månad.
Röda Korset betalar Balochs egenavgifter och ställer även upp med en psykiater.
Det går bra för Baloch. En svensk familj har ”adopterat” honom och han hoppas få politisk asyl:
– Jag vill inte vara illegal. Jag vill inte vara rädd.
Därför uppför han sig exemplariskt.
– Jag kan inte arbeta. Jag vill inte utmana myndigheterna. Jag följer alla regler.
Sen säger han något mycket överraskande:
– Jag är en mycket lycklig person.
Jag tror Baloch klarar sig. Får han inte asyl i Sverige har han vänner över hela världen som kommer att skydda honom.
Men Meret? Vem bryr sig om en gammal sjuk kvinna som ingen vill ha? Hon kanske inte har asylskäl, men hon är här och klarar sig inte själv. Är hon då inte ett svenskt humanitärt ansvar?
