BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Så kommer frågan. Den liksom bryter upp bubblan. Och jag blir medveten om att det i rummet står två personer till. Det är något med den där frågan. Den stör mig.
– Så har det blivit dags för pappa att klippa navelsträngen, säger barnmorskan.
En sax plockas fram och navelsträngen läggs tillrätta med två stycken snoddar. Så att pappan, i detta fall jag, inte på något sätt ska kunna klippa fel. Det är omöjligt att misslyckas. Vilket i sig är väldigt bra. För tänk hur många pappor därute som varje dag ska klippa navelsträngar. Om det hade varit för svårt hade det ju kunnat gå hur som helst.
Argumenten kring "pappaklippningen" handlar allt som oftast om att männen ska känna att de har varit delaktiga under förlossningen. Oftast ses det som en ritual eller en målbild som det pratas om på föräldrautbildningar. Att männen ska tänka på situationen när de ska få klippa navelsträngen. Men det finns något skrämmande kring att pappans "navelsträngsklippande" har blivit den ritual som görs för att pappor ska känna delaktighet.
Det är som att det finns tre personer i förlossningsrummen som jobbar. En förälder som föder barn, en barnmorska som hjälper den födande, samt en undersköterska. Sedan finns pappan, som när allt äntligen förhoppningsvis gått bra, ska hjälpas fram till lite delaktighet.
Kunde man inte ha valt någon annan ritual för delaktighet? Badda pannan på den födande-, massera ryggslut- eller byta lakan-ritualen? Varför var man tvungen att välja en ritual som handlar om att bryta ett fantastiskt band? Ett band mellan en förälder som burit ett barn i sin mage under nio månader och ett barn. En navelsträng som har varit fullkomligt livsavgörande för barnet. Detta har det blivit pappans uppgift att klippa av. För delaktighet!
Den stora frågan är: Hur kommer det sig? Vem har bestämt detta? Vem var det som satt på sin kammare och tänkte att det här var en bra ritual? Eller var det ett önskemål från papporna? Det är inte länge sedan papporna klev in i förlossningsrummet. Upplevdes det så jobbigt att vara på en plats där man inte står i centrum under några timmar? Har man tvingat till sig en ritual som handlar om att få skära och klippa i något? Något som inkluderar blod och som är på liv och död? Det är obegripligt.
– Nej! svarar jag. Inte argt men väldigt bestämt.
Jag inbillar mig att barnmorskan blir lite överraskad. Det ser ut så i alla fall. Sedan hör jag min fina blivande frus röst som har ett barn på bröstet.
– Jag gör det gärna.
Så barnmorskan lägger saxen i handen på henne. Hon visar precis var hon ska klippa och sedan klipper hon navelsträngen. Strängen som har fört vidare hennes näring till vårt vackra nyfödda barn. Och jag sitter bredvid och gråter.
Ett par dagar har gått och jag är fortfarande glad att jag inte klippte navelsträngen. Tänk! Att vara skyldig till det. Alla fäder som genom ett oskyldigt klipp för "delaktighet" har kapat den livsviktiga strängen mellan förälder och barn.
Som tur var kände jag mig delaktig under förlossningen ändå, genom att vara där och vara ett stöd. Samt genom att praktisera masseraritualen. Den funkar faktiskt utmärkt.
