Paniken ger mig tunnelseende. Fingrarna blir förlamade över tangentbordet. Är det den skolan? Den som det absolut inte får vara? Den där just mitt barn går? 

Det susar i öronen när jag klickar fumligt mellan nyhetssajterna. Västhaga... Risbergska...

Lättnaden. Och sedan direkt skammen. För andra gör samma desperata klickande som jag och får ett annat svar. Att det är på deras anhörigas skola som det faktiskt händer. Det som krupit allt närmare och som är verklighet nu. 

Våld. Skolskjutning. Tankarna snurrar. Vilka känner jag där? Hundratals lärare. Tusentals elever. Så många är berörda. En skola som så många har gått på. I generationer. Människor i min egen familj. En skola som nu ska ge framför allt de som är nya i Sverige och nya i Örebro ett språk och en framtid. Leda framåt. Skapa kunskap och hopp. 

En skola som nu har blivit en mordplats. 

Skräcken. Misstron. Och vi kommer aldrig att bli desamma igen. Inte som människor, inte som stad, inte som land. Den rädsla som har legat i oss som en liten hård kärna kommer fylla oss. Det värsta har hänt. Det värsta kan hända igen. Måste vi alla lära oss att leva med skräcken? Den som får föräldrar i USA att köpa små skottsäkra ryggsäckar till sina barn.

Vi kan låta låta det göra oss helt och hållet hårda. Klä oss i pansar. Men så får det inte bli. 

Mitt barn går till sin skola idag. Dagen efter. Hans liv måste fortsätta. Han måste fortsätta att tro att de omkring honom vill honom väl. För annars är det inget liv. 

Jag kommer att vara rädd. Idag, imorgon och nästa dag. Men samtidigt måste jag hjälpa honom att tro. För vad har vi annars kvar. Jag måste tro att vi som samhälle är starkare. Att vi kan se till att det inte händer igen.