Är vi våra arbeten? Jag trodde inte att det gällde mig, men visst kan självkänslan bli manglad av att inte bli uppskattad av sin arbetsgivare. För drygt femton år sedan gjorde jag en omvänd klassresa och tog hissen ner i bottenschaktet, när jag av solidaritetsskäl med en kollega sa upp mig från ett arbete som ridlärare och fick jobb i hemtjänsten.

Att vara ridlärare är definitivt inget höglöneyrke och består till stor del av fysiskt slit i dålig arbetsmiljö, men nackdelarna vägs upp av den uppskattning en får av sina elever. Mina kunskaper värderades, jag var en person många såg upp till och frågade till råds. En hyllad auktoritet, i det närmaste en idol, som fick ta emot såväl vinflaskor, chokladaskar och gulliga teckningar när det närmade sig jul.

Därifrån pang bom ner i träsket där arbetsgivaren utgick ifrån att vi alla försökte maska på jobbet. När någon medarbetare var sjuk uppmanades vi att springa fortare mellan brukarna. ”Julfesten” bestod av risgrynsgröt och skinkmacka i äldreboendets matsal, den obligatoriska julklappen var en filt i äkta syntet. Lägg till det en lön som det verkligen inte gick att leva på.

Hur länkad är vår identitet och självkänsla till hur vi uppskattas på arbetsmarknaden? Väldigt, skulle jag vilja påstå. Mina kollegor i hemtjänsten var ganska kuvade. Lönen är det som sätter limpan på bordet, men också prislappen som visar hur vi värderas av vår arbetsgivare. Idag är individuell lönesättning ofta normen, vilket innebär att den som kan prata bäst för varan är vinnare.

I veckans reportage visar sjuksköterskeeleverna i Västra Götaland en annan väg – att det går att få till vettiga ingångslöner genom gemensam kamp. ”Tillsammans är vi starka!” är ingen klyscha, bara sanning.

Trevlig helg och trevlig läsning!