Vad kan jag skriva om annat än #metoo? Hashtagen som öppnade dammluckorna för en oändlig flodvåg av vittnesmål om sexuella kränkningar och våld. #Metoo som har potentialen att skapa ett kollektivt medvetande om det sexuella våldets närvaro och utbredning, och som slår med sådan kraft att inte ens de mäktigaste förövarna kan känna sig säkra.
VAR MED OCH BRYT MEDIEMONOPOL
Teckna en prenumeration på din lokala ETC-tidning
#Metoo har knappast fört fram något nytt under solen, bortsett från persondetaljerna. Sedan långt innan #metoo har det funnits ett outtröttligt engagemang för att synliggöra det sexuella våldets omfattning, att det är ett samhällsproblem och något som angår oss alla. Aldrig har dock det sexuella våldets uttryck och omfattning formulerats tydligare och bredare än nu. Det är uppenbart att det inte är något som kan förklaras på individnivå, eller att det skulle handla om undantag. Vi har ett samhällsproblem att göra med, och det måste lösas som sådant. Lika tydligt är det att förövarna är män. Inte alla män, men män överallt, i princip bara män och sjukt många män. Vi är närmare en gemensam problemformulering än någonsin. Kan vi bevara detta i vårt kollektiva minne och medvetande har vi goda förutsättningar att på riktigt bekämpa det sexuella våldet.
Tyvärr tror jag att det är långt ifrån självklart att vi lyckas med det. #Metoo kan uppfattas ha exploderat utan förvarning. En hashtag med ett eget liv. Men precis som vid Berlinmurens fall eller startskottet för den arabiska våren så byggdes förutsättningarna upp av envist och målinriktat arbete. Det var människor som kämpat för att förskjuta skuld, stigma och fokus från offer till förövare som gjorde #metoo möjligt. Det är det fortsatta engagemanget som avgör den praktiska och långsiktiga betydelsen av #metoo.
Det som skrämmer mig är att vi människor tycks ständigt leta oss tillbaka till det normala, trygga och ej ansvarskrävande. Var och varannan jul larmas det om grisindustrins vidrigheter, svenskar uttrycker sin avsky och grisköttsförsäljningen går ned. Ett par veckor senare är konsumtionen återställd. Vi har glömt och tror inte ens på den som försöker påminna oss bara för att bli chockade på nytt vid nästa ”avslöjande”. När nazister manifesterar väcks en kollektiv avsky och engagemang, men så snart de inte syns glöms de bort. Den som försöker påminna får höra att nazisterna ju är så få. Att det är överdrivet att se dem som ett verkligt problem. Att det nog mest handlar om misslyckade män utan manliga förebilder.
Jag oroar mig för att även #metoo riskerar detta öde. Att vi om några månader är tillbaks där vi var förut. Att den som vågar problematisera att män står för 97 procent av sexualbrotten anklagas för manshat. Att den som lyfter sexualbrott som ett samhällsproblem får höra att hen överdriver.
Hur förvaltar vi det vi har vunnit med #metoo? Jag har två förslag. Det ena riktar sig till män. Lova för dig själv att stå upp mot sexistiska jargonger och beteenden som i ett sluttande plan riskerar att landa i sexuellt våld, samt att denna nolltolerans gäller även dig själv. Bjud kanske in till en #killmiddag. Det andra är att välja ut ett datum någon månad bort. På den dagen skriver du en insändare, en uppdatering i sociala medier eller något annat som påminner om det #metoo fått oss att prata om. När du gjort det, välj ett nytt datum och sluta aldrig.
