Palmes leende och varma hand har sedan dess verkat som en nostalgisk fond i mitt politiska liv. Oräkneliga gånger har jag dragit historien om hur viktiga dessa minuter kom att bli för den ideologiska grund jag står på. Den modigt reformistiska socialdemokratin har alltid varit mitt ideal och minnet av Palmes leende passat perfekt in i min berättelse.
När jag nyligen berättade om minnet för mamma såg hon frågande ut: det var omöjligt att jag kunde ha träffat Palme den dagen. Det hade aldrig hänt. Mitt minne av Palmes leende var falskt. Ihopdiktat.
Jag blev chockerad. Hur kunde jag minnas så fel?
Flera minnesforskare har funnit att vi kan minnas det som inte har hänt bättre än det som faktiskt har hänt. Falska minnen kan alltså vara mer detaljerade än verkliga. Hjärnan fungerar så för att en av minnets viktigaste funktioner är att skapa mening i vår tillvaro. Något slags system som gör att världen får betydelse.
Palme besökte verkligen min hemstad 1983 och talet ägde faktiskt rum. Många människor var samlade. Sannolikt fanns även hoppfullhet i luften.
Men jag var alltså inte där.
Häromdagen hittade jag talet på nätet. Fascinerat konstaterade jag att mitt minne har spelat mig fler spratt. Talets innehåll var långt ifrån den explosion av socialistisk kampglöd jag har velat minnas. Palmes tal till min hemstad innehöll visserligen försvarandet av löntagarfonder, men var annars ett allvarsamt försvar för krispolitik.
Palme hyllade fackföreningsrörelsen, men inte för dess ståndaktighet, utan för de måttfulla kraven under krisens förhandlingar. Han försvarade de uteblivna sociala reformerna. Hans tal var tekniskt och defensivt, ljusår ifrån de ideologiska brandfacklor som brukar associeras med hans tid på S-toppen.
Han talade som en sann gråsosse av Kjell-Olof Feldt-snitt.
Nu står vi här. Valet gick förlorat till högern och rasisterna i det dystraste valet under min livstid. Framför oss väntar en ny ekonomisk kris.
S-debattören Daniel Suhonen har rätt när han beskriver valrörelsen som en katastrof för socialdemokratin – trots att partiets valresultat blev bättre än på flera år. Bristen på reformer och ivern att dansa efter högerns pipa fick partiets själ – arbetarna – att ta sitt pick och pack och gå.
Jag älskar idén om socialdemokratin. Läser just nu om Per-Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”-serie och blir åter klubbad av beskrivningen av partiets födelse. ”Solidaritet för vanligt folk” står sedan länge på mitt hjärtas banderoll. Partiprogrammet kan fortfarande få mig att börja gråta.
Min kärleksrelation med socialdemokratin är uppenbarligen så stark att den skapar falska mönster i min hjärna.
Min fråga till landets alla in i döden (?) partilojala vänstersossar är när partiet egentligen var något annat än ett administrativt maskineri med idéer för medelklassen, för att låna Suhonens ord?
När bjöd partiet senast på en vision som på allvar kunde konkurrera ut egoismen?
Den som har svaret: skicka mig gärna listan. Mitt minne har visat sig vara opålitligt.
I sosse-fästet Nässjö blev förresten rasistiska SD största parti i valet. Frontfigur är Leif Ternstedt som för ett år sedan, efter 20 år som kommunpolitiker för sossarna, bytte parti. Orsaken? Han sa i alla fall att han gjorde det för fattigpensionärernas skull.