"Jag tror att mannen föds med en automatisk dragningskraft till honan, och kvinnan likaså. Jag säger inte att det är något fel överhuvudtaget, men det naturliga är ju en man och en kvinna som gör barn ihop, och därmed får hela arten att fortplantas."
Dessa väl valda ord kom ur artisten Måns Zelmerlöws mun, i TV3:s program ”Pluras kök Sicilien”, som sändes i förra veckan. Miriam Bryant, en av de andra middagsgästerna i programmet, replikerade:
– Det är väl fullt lika naturligt att man och man vill ligga med varandra, eller kvinna med kvinna?
– Nej, det är inte lika naturligt, om vi ser till... I och med att de inte skapar barn ihop, sa Måns.
Hallå du, Måns. Jag heter Matilda och har varit lesbisk i så vitt jag vet, hela mitt liv. Men det har inte alltid varit så självklart för mig. Sätt ner vinglaset och håll tyst en stund så ska jag berätta en liten historia för dig.
Det var en gång en fjortonårig tjej. En tjej, som redan var så pass annorlunda till sättet och till utseendet, att hon inte pallade vara ännu mer avvikande. För hon fick redan nog med skit, varje dag. På gatan, i skolan och bakom hennes rygg.
”Är du lebb eller?!” var en fråga hon ofta konfronterades med. Hennes instinktiva svar blev då, givetvis nej. Nej, självklart ville hon inte vara något som hennes angripare använde som skällsord. Ni ska nog få se, tänkte hon, att jag kan vara och se ut precis hur jag vill, utan att identifiera mig med de ord ni målar i min panna.
Hon jobbade hårt för att motbevisa hatet. Skaffade en pojkvän. Men det höll bara i två veckor. För det var någonting, som inte kändes rätt. När de kysstes, så ville hon hellre fortsätta spela tv-spel. När han förde handen under hennes tröja, så förde hon bort den. Och hon tänkte, att jag måste göra slut. För jag är inte kär i honom. Han är min bästa vän, men jag är inte kär i honom.
Men hon gav inte upp. Hon tänkte att okej, jag har bara inte träffat rätt kille. Jag har svårt för att bli kär. Svårt för att binda mig. Så tänkte hon, i flera år. För en dag, så skulle hon också gifta sig och skaffa barn. Med en man, givetvis. Föra arten vidare. Eller hur var det nu?
Otaliga var de män hon försökt förälska sig i, oräkneliga de orgasmer hon fejkat. Tills en dag då den fjortonåriga tjejen hunnit bli tjugoett. En blick, ett möte och ett hav av lättnad när hon för första gången tillät sig själv att bli upp över öronen förälskad. Och det var inte i en man.
Och därmed gav hon upp kampen mot de som fått henne att förtränga sin sexualitet i flera år. Men samtidigt vann hon, så oändligt mycket. Frihet, mod. Och kärlek.
Aldrig under de två år som jag spenderade tillsammans med min före detta flickvän, stannade jag upp och tänkte ”men herregud, vad håller jag på med?! Vi bidrar inte ett dugg till artens fortplantning genom att gnugga våra kön emot varandra, SÅ ONATURLIGT!”
Måns. Den passion jag har känt, de förälskelser jag har upplevt och den intimitet jag har delat med kvinnor. Den är det mest naturliga jag har upplevt i hela mitt tjugosjuåriga liv.
Är det någonting jag är trött på, så är det heterosexuella personer som bara måste kommentera min sexuella läggning.
”Jag tycker det är helt okej”
”Jag tycker det verkar spännande”
”Jag har inget emot det”
Here’s some news for you: jag bryr mig inte.
Nej, jag föddes inte med en automatisk dragning till hanen. Däremot föddes jag med en automatisk avsmak för att använda andras sexuella preferenser som diskussionsunderlag.
Nyfiken på krönikören?
Här kan du läsa en intervju med Matilda Berggren.
