Jag skriver den här kolumnen från Turkiet, ett land som ligger långt från Sverige – inte bara geografiskt, utan även vad det gäller pressfrihetsranking. Medan Sverige rankas som nummer åtta på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex, placerar sig Turkiet som nummer 151 av 180 länder.
Det har länge rapporterats om det över hela världen, så ni har säkert hört talas om hur dålig situationen är för mänskliga rättigheter och pressfrihet i Turkiet. Jag tänker här nu berätta min egen historia för att visa er hur absurda rättsfallen mot journalister kan vara i Turkiet.
På insidan av min ytterdörr har jag sedan 2013 en guide uppsatt, som talar om om vad man ska göra vid en polisrazzia. Det är vanligt att journalister utsätts för husrazzior, då polisen kan plantera falska bevis i ens hus eller dator. Guiden, som är skriven av en expertadvokat, informerar om mina rättigheter under en razzia. Den skiljer också på de rättigheter som jag kommer att kunna åberopa och de som polisen inte kommer att tillåta mig, trots att jag har rätt till dem.
Det här är Turkiet – ett land där du har en del rättigheter i teorin, men inte i praktiken, och alla accepterar att det är så.
Förra året skrev jag in orden ”hirsiz katil” (som betyder ”tjuv” och ”mördare” på turkiska) på Google och insåg då att Google Autocomplete anger ”Erdogan”, den turkiske presidenten, som första träff. Att världens största sökmotor antyder att presidenten är en tjuv och en mördare har nyhetsvärde i vilket land som helst. Tänk er bara om ni skulle skriva in de här orden på svenska och kung Carl XVI Gustaf skulle komma upp som första träff! Så jag skrev genast en nyhetsartikel om det. Då det var en väldigt slående nyhet, spred den sig till den handfull fria medier som finns kvar i Turkiet.
Jag belönades med ett åtal för att ha ”förolämpat presidenten”, vilket ger upp till fem års fängelse. Och om ni undrar vem som kommer upp som första träff om man söker på ”tjuv mördare” på svenska, så är det Erdogan. Jag hoppas att det inte väcks ännu ett åtal mot mig för att jag uppmärksammar även det svenska sökresultatet!
Nästa rättsfall kom efter att jag intervjuat Tariq Ali, en berömd brittisk intellektuell, om massakern i Ankara den 10 oktober 2015. Två självmordsbombare från IS dödade 100 personer från olika vänstergrupper och kurdiska organisationer, vilka samlats för att demonstrera för fred. Det var den största terrorattacken i Turkiets historia och så här kommenterade den dåvarande premiärministern, Ahmet Davutoglu, den:
”Vi har en lista över potentiella självmordsbombare, men eftersom Turkiet är ett land där lag och mänskliga rättigheter råder, kan vi inte arrestera dem innan de begår brott.”
Brottet är, naturligtvis, att spränga sig själva i luften. Han sa de här orden i ett land där universitetsstudenter arresteras på väg till fredliga demonstrationer, av den anledning att regeringen förklarar många demonstrationer olagliga.
Tariq Ali bemötte det med att säga:
”Det här är sådan inkonsekvent smörja att jag är förbluffad över att de där två pajasarna fortfarande sitter i regeringen.”
Han talade om både Davutoglu och den dåvarande inrikesministern, som sagt att ”det fanns inga brister i säkerheten som ledde till attacken”, vilket fick alla att undra om regeringen själva ville ha attacken.
Förstod du inte riktigt du varför det andra åtalet väcktes mot mig? Det var för att ordet ”pajas” användes av Tariq Ali om Ahmet Davutoglu. Åklagaren menar att Tariq Ali ”förolämpade” Davutoglu, så därför måste jag tillbringa upp till 2,5 år i fängelse. Enligt Europadomstolen faller det under yttrandefriheten att kalla en politiker för pajas, tjuv eller mördare. Åklagarna är medvetna om det, men de är för rädda för att tillämpa den i praktiken.
Några månader senare, i maj 2016, förlöjligades Davutoglu av president Erdogan och tvingades att lämna sitt ämbete. I ett mejl han skickade till mig därefter, skrev Tariq Ali: ”Erdogan håller uppenbarligen med mig. Han borde kallas som vittne.”
Översättning: Jenny Cleveson
