Jag har själv köpt mig en röd hatt, för visst är jag som väldigt många andra oroad över pensionen. I veckans tidning möter vi kulturjournalisten Björn Gustavsson, som har så låg pension att han periodvis tvingas leva på barnmatsburkar. 

Själv var jag frilansande journalist i många år när barnen var små och då var min inkomst så låg att jag inte avsatte något från firman till pension – jag kommer definitivt inte att komma upp i de där 40 intjänande åren som krävs. Hur ska det bli? Leva på barnmatsburkar? Ovärdig, kallar vi situationen på tidningens omslag.

Pensionsfrågan har äntligen kommit upp i debatten den senaste tiden. Kommer det att spela roll? Kommer frågan att följa med oss som en av de mest prioriterade av partierna, in i nästa års valrörelse? Jag hoppas det!

När du läser veckans reportage möter du ytterligare tre pensionärer som berättar om sin vardag. Samtliga, inklusive högutbildade Annemi Skerfving, har en pension så låg att den kvalar in i det som EU kallar relativ fattigdom. Pensionärerna vittnar om en tydlig ekonomisk stress; att tvingas tveka om att köpa en ny hörapparat, om tandläkarbesöket verkligen är nödvändigt och om de trasiga glasögonen som får tejpas för att hålla några år till. Kanske be barnen om hjälp för att klara ett större nödvändigt inköp, som en säng?

Den röda hatten är en symbol för alla oss som tycker att vi behöver ett nytt pensionssystem, där du efter ett långt arbetsliv – oavsett om du vissa år arbetat deltid, frilansat eller varit sjuk – får en pension som det går att leva på.