Varje jul är det samma sak. Någonstans i mellandagarna kommer jag krypandes med stora puppy eyes till min kille och frågar ”spontant” om det inte börjar bli dags för oss att skaffa barn. Han, som varit med ett tag, brukar avfärda förslaget och påminna om att jag alltid drabbas av en plötslig barnlängtan under familjehögtiderna men att denna längtan är något vi inte ska agera på eftersom det ”redan under nyårsnatten brukar bli tydligt att jag absolut inte är redo för epitetet mamma”.
Men det är något med julens traditioner som lämpar sig dåligt för en släkt som min, där även de yngsta deltagarna passerat 20. Eller så behöver det självklart inte vara, många småbarnsföräldrar längtar säkert efter en jul där ljusen kan brinna fritt och samtal pågå utan avbrott av blöjbyten. Men i mina ögon behövs barnen för att fånga den RIKTIGA julkänslan, den som gör att julen inte bara känns som en teaterpjäs utan publik.
Och i brist på verkliga barn brukar min familjs högtider därför sluta med att jag, utan att någon ber om det, intar rollen som förväntansfull fyraåring.
Inför det årliga påskfirandet i våras föreslog min mamma att vi skulle strunta i påskäggsletar-momentet. En helt rimlig sak att säga till sin 25-åriga dotter kan man tycka, men nej. Med tårar rinnandes längs kinderna förklarade jag att det absolut inte var ett alternativ. Att ”de vuxna” självklart måste proppa de solblekta påskäggen fulla med godis så att ”barnen” sedan kan springa runt och leta efter dem, ”eftersom vi alltid har gjort så”. Efter det vågade min medgörliga mamma inte annat än att följa order och plötsligt stod jag där, mitt i en taggig buske och undrade vad jag höll på med.
En liknande situation uppstod när jag för några år sedan fick en grå ulltröja i julklapp. Fyraåringen i mig vaknade till liv och plötsligt var tårarna där igen. Inte för att det var något fel på tröjan men för att det var tråkigt att få något så användbart och rimligt i present.
I låten ”Antihero” från Taylor Swifts senaste album sjunger artisten: ”Sometimes I feel like everybody is a sexy baby/And I’m a monster on a hill”. Jag har funderat mycket på de raderna och även läst en analys i The cut av journalisten Mia Mercado om ”sexy babies”. Enligt Mercado är det Swift anspelar på i ”Antihero” fetischeringen av kvinnors ungdom. ”Sexy baby”-fenomenet kan sammanfattas som kvinnans motsägelsefulla strävan efter att vara så ung och samtidigt så sexig som möjligt. Ordboksexemplet är en sur Ariana Grande i överdimensionerad hoodie. Eller, som Mercado krasst avslutar The cut-artikeln med, ”ett ideal där kvinnan helt enkelt är ett par tuttar som behöver hålla någon i handen när de går över gatan”.
”Varje killes dröm….”, svarar min manliga kollega med syrlig ironi, när jag låtit honom läsa delar av den här krönikan. För precis som bilden av de osjälvständiga brösten illustrerar är den vuxna kvinnan som beter sig som ett barn i bästa fall kul i teorin. I praktiken olidlig.
Varje kvinnoålder har sina bekymmer. Är man inte småbarnsmamma så är man i klimakteriet och egentligen borde jag inte klaga. 26 är på många sätt en toppenålder, men högtidsdagarna då ”ung vuxen” förvandlas till ”gammal bebis” har inte varit kul för någon.
Med bilden av brösten vid övergångsstället framför ögonen svär jag därför på att bete mig som en riktig vuxen denna jul. Dels för att min älskvärda familj ska stå ut med mig och kanske till och med ha trevligt. Men framför allt då hela grundpremissen är dömd att misslyckas: en 26-åring kan aldrig väcka en magisk julkänsla till liv. Det är bara barn som kan det. Och en 26-åring som tänker att lösningen på problemet är att skaffa egna barn är uppenbarligen inte redo för ett sådant ansvar.
Hur kan jag inte förstått det tidigare? Att monstret på kullen och den sexiga babyn egentligen är samma person.
