Samtidigt rycker vi på axlarna när våra politiker gör allt för att slippa svara på jobbiga frågor på hemmaplan. Inte vet jag, kanske handlar det om självbevarelsedrift, om man inte förväntar sig mycket mer så slipper man bli besviken. Eller så har det att göra med det allmänt svenska stukade lynnet. Men det måste upphöra. Det är ju vi som är chefen.
Vi har gett våra förtroendevalda jobbet och vi betalar deras lön. Vi – folket – är arbetsgivare, de är våra anställda. Ändå verkar det nästan lite tvärtom?
“Jag fattar att det låter jobbigt men att jobba är oftast jobbigt”, är en av statsminister Ulf Kristerssons många uppsträckningar av slappa svenska medborgare när arbetslinjen ska hamras in. Kanske borde han tipsa sina egna ministrar – som gärna går upp i rök så fort de själva fuckar upp. Alternativt bara inte pallar. Att jobba är, som Kristersson konstaterat, jobbigt. Som när klimatminister Pourmokhtari och energiminister Busch i somras vägrade svara på frågor om den nya energi- och klimatplan som visade sig bryta mot fyra av EU:s klimatmål. De “ville inte”.
Tänk dig själv? Chefen kallar in dig på rummet för att fråga om något du sjabblat till. “Nej tack, jag avböjer”.
En anställd som ljuger, skyller på sina kollegor, fuckar upp och gör sig oanträffbar blir inte långvarig.
Pourmokhtari har lite som sin grej att inte ställa upp på intervju med expertjournalister överlag. Men man behöver inte ens gå så långt. Det är bara att klicka in på valfri artikel vilken dag som helst, för att finna denna välbekanta mening: “Tidningen har sökt (insert: valfri ansvarig politiker)”.
När det står så i en text ska man veta att vi journalister har ringt, mejlat, sms:at och talat in telefonsvar, såväl till berörd politiker som – i de fall det finns – pressekreterare, eller till och med presstab. Den moraliska skillnaden mellan att rakt av avböja en ansvarsutkrävande intervju och att helt enkelt inte svara medan man sökts i alla kanaler är försumbar. Liksom, var har du själv din telefon just nu? Under hur lång tid skulle du kunna undvika att märka att någon gör allt för att få tag på dig?
Kort sagt: de skiter i det. Hoppas att vi ska sluta tjata.
Föreställ dig att du skulle bemöta din chef på det viset. Med tystnad och svepande floskler. Att du skulle ghosta ledningsgruppen efter att du missat ännu en deadline och när de väl får tag i dig, sisådär en vecka senare, mumla något vagt om “andra prioriteringar”. Vilka prioriteringar? “Låt oss inte fastna i det förflutna!”.
Jag vet inte hur många intervjuer jag haft med politiker där strategin att prata om ingenting i en entonig massiv svada för att slippa svara på en enda relevant fråga är så pinsamt tydlig. Att man själv skulle uppta en halvtimme med att svamla om hur bra man var på jobbet 2020 på en rak fråga från chefen om varför man skrev fel siffror i senaste veckorapporten – uh, kinderna blossar av blotta tanken. Men inte för våra folkvalda.
En anställd som ljuger, skyller på sina kollegor, fuckar upp och gör sig oanträffbar blir inte långvarig. På en vanlig arbetsplats hade våra ministrar fått sparken för längesen. Varför låter vi dem komma undan?
