Den senaste nyheten om Stockholmsförorten Vällingby, där jag bor, är att drogförsäljningen har förflyttats hit från Hässelby ett par stationer bort, där polisen numera punktmarkerar för ofta. Jag slår vad med mig själv om när Katerina Janouch ska upptäcka detta och twittra om bankomatflyktingar som säljer knark. Inte för att Katerina Janouch, eller jag, har någon förstahandsinformation om de aktuella ungdomarnas livssituationer, men det brukar inte spela någon roll.
Själv passerar jag Vällingbys tunnelbanestation varje dag, på väg till och från mataffären. När det är kallt genar jag genom biljetthallen, förbi Subway och Pressbyrån och ut på andra sidan, genom den lilla passage där tonårskillarna alltid står. Om jag bär på kassar brukar de hålla upp dörren för mig. Men en kväll bad en polis mig och min son att ta en annan väg. Kroppsvisitering pågick. Ja, de säljer knark. Jag har till och med sett det. ”Med egna ögon!”, skulle jag lägga till om jag vore Katerina Janouch, för dramatikens skull, och så skulle jag ha skrivit att jag var rädd och funderade på att flytta. Kanske till ett land som inte tar emot invandrare.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Från mellanstadieåldern bodde jag i 80-talets Vällingby: Södermalm. Detta kan förvåna unga läsare, men på den tiden var det inte flott att bo på Söder. Stadsdelens gamla identitet som arbetarkvarter hängde kvar, ordet ”bostadsrätt” var nytt och främmande, och många av mina klasskamrater var som jag: från familjer utan mycket pengar, och ibland med fler problem. Någons mamma satt hemma och kedjerökte i sin morgonrock, sjuk i depression. Flera föräldrar var alkoholister, några drogberoende. Skillnaderna mellan hur eleverna i min klass hanterade sina livssituationer var påtagliga, och precis de förväntade. Flickorna isolerade sig (jag) eller bildade starka vänskapsband (de andra). Man pratade med varandra i korthuggna meningar: ”Min mamma ... ” – och så en liten imitation av någon som dricker ur en flaska. ”De hade kompisar hemma i går, alla var höga, de lekte med min eremitkräfta, och jag var så rädd att de skulle skada den.” Och så grät de tillsammans. Pojkarna då? Jag gömde mig på toaletten för att undkomma deras sparkar och spottloskor, samt det eviga ”Hora”. ”Hur är det att vara en FUL hora?” ”Sära på benen!” Framåt årskurs sex eller sju kom de första rapporterna: ”Har du hört att Patrik röker hasch?”
Ja, man bildade gäng, man sålde knark, man förgrep sig på flickor, allt detta – hur kan människor som tillhör samma generation som jag ha glömt det? För vissa tycks faktiskt ha glömt. En ännu ganska liten, men enveten, kör skriker att fenomenet ”unga killar som gör idiotiska saker” är ett ”importerat problem”, och jag skulle skratta om jag inte var så rädd. Inte för de unga killarna, utan för den där kören. Tror de på vad de säger?
För en tid sedan satt jag på tunnelbanan. Jag var trött och behövde vara i fred. En kvinna kom fram till mig och bad om pengar, men jag hade inga. Hon frågade igen, men förstod sedan att jag faktiskt inte kunde hjälpa henne den dagen. När hon gått blev jag tilltalad av en äldre dam tvärsöver gången. ”Du! Hallå! Du med väskan! Har den där tiggaren verkligen rätt att antasta dig sådär? Va? Hallå! Ska det vara så här?” Till slut svarade jag: ”Jag vill vara I FRED! Ser du inte det? Jag vill vara i fred för DIG OCKSÅ! Jag tycker inte som du, men jag vill inte prata med dig nu.” Hon: ”Ja, ja, men det är fel i alla fall.” Jag dolde ansiktet bakom mitt hår medan kvinnan fortsatte muttra om tiggare som inte respekterar andras integritet.
Kommer det alltid att finnas människor som tolkar samma beteende helt olika, beroende på vem som ägnar sig åt det? Kommer det alltid att vara så att blonda pojkar som säljer hasch gör det på grund av ”det sociala arvet”, och mörka pojkar som gör samma sak gör det på grund av sitt dna? Att svenska tanter får störa mig hur mycket de vill på tunnelbanan, men inte yngre kvinnor från Rumänien? Och den mest brännande frågan, apropå vad man får och inte får säga i det här jävla landet: på vilket sätt är detta i så fall något annat än rasism?
För övrigt ... anser jag att jag borde köpa en tröja som det står ”BLYG” på med stora bokstäver, så att kafépersonal förstår att de inte ska fråga mig vad jag ”är sugen på”.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.
