Jag boxas i litteratursamtal, inväntar den offentliga förödmjukelsen, den resignerade provokationen där min enda möjliga utsaga är att vara den ”unga arga blatten”. Jag knyter nävarna på tåget, hör ett gäng mellanstadielärare snacka skit om flyktingar för att i nästa sekund le mot mig, den rasistiska konsten att göra en mungipas vackra sötma till ett slukande av andra. Ja, till och med bland mina kamrater spänner jag mig, försöker bemöta de vita männens passionerade förälskelse i Sverige-demokraterna, att de drivs av att förstå deras känslor och apati, och låtsas vara ovetande om att man alltid begär på premissen av andra. Jag övar fintar inför mina sjukhusbesök, sedan en gynekolog frågade mig om var jag kom ifrån samtidigt som hon rotade i mitt underliv. 

Den här texten handlar inte om att slåss, utan snarare om att långsamt se hur ens ömhet försvinner ifrån en. Hur alla de gånger jag varit för naken, för feg, sätter sig i min hud och mitt kroppsspråk, hur jag väntar på förövarna, hur de tar min mjukhet ifrån mig, denna mjukhet som är min, som jag vill bevara, som jag vill kunna möta världen och människan med. Kanske kan man förstå också melankolin som ett slagfält? En arena för kamp som den vita nationella positionen redan lärt sig att bemästra. De begråter förändringen av Sverige, de längtar tillbaka till tider då ett skämt var ett skämt och vårt handlingsutrymme var ännu mindre, vår politiska närvaro minimal. De begråter den frihet de förlorat, de hör ett skrik växa från generationer av tystade kämpar och vet att en gång fanns det en annan tystnad, i vilken deras röst var självklar, väntad. Deras känslor är samtalets utgångspunkt och vårat känsloregister styrs utifrån deras tårkanaler. När jag blir ledsen kallar de mig barnslig. Det har jag ett fåfängt behov av att inte vara, så jag undviker oftast att gråta. När jag blir arg blir de inte sällan glada, och säger ”tack för det lärorika samtalet”. 

Jag hade velat tala mer er om rasismens existentiella ensamhet, fråga er om det är strategiskt försvarbart att skriva om melankoli, när man hade kunnat skriva om vrede, eld och glöd? Men istället kommer N-ordet igen, och jag tvingas förklara, skrika, undervisa, försvara. Trots att vi är så många är vi oftast ensamma. Det är mycket lättare att vara modig på en demonstration än när den du knullar snackar skit om muslimer, det är så mycket lättare att hålla upp ett plakat än att föra ut en kropp ur din. Den latenta förödmjukelsen kommer att fortsätta vara en del av våra liv, och tyvärr också våra barns, en linje av förräderier och skam från första skolpjäsen då vi tilldelas rollen till slavar, till de kroppsliga sjukdomarna i medelålder, av att ha arbetat dubbelt så mycket för hälften så lite ett helt liv, i tron att kunna lura monstret som bebor en. 

På nätterna gråter vi ibland, med våra egna tårar. Toni Morrisons karaktärer frågar mig: ”Är den klösande varelsen med fjädrar det enda i mig som lever? Det får du tala om för mig. Du har också den mörkheten.” Kommer vi någonsin kunna omfamna den här världen utanför vår annanhet? Gloria Anzaldua svarar: ”Att i raseri se på er med förakt är att vara rasande på och föraktfulla mot oss själva ... Här är vi, vapenlösa och med öppna armar, med bara vår magi. Låt oss försöka på vårt sätt, mestizans sätt, chicanans sätt, kvinnans sätt.”

Men där kom N-ordet igen. Och jag knyter mina nävar. Men i drömmen skriver jag till er, till dem, skriver om det tomrum i vilket jag hade velat tala med er, om vad det tomrummet gör med mig, om vad det gör med oss, med det oss vi hade kunnat vara. 

PRENUMERERA PÅ ETC HELG

Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg.
Vill du prenumerera för under 16 kronor numret?
Här kan du teckna en prenumeration.