Jag har råkat bo en hel del av mina år på landet, med mellanlandningar i städer. En mixning av Örebro, Tällberg, Göteborg, Latorp, Stockholm, Hjulsjö, Rynninge (som är landet i Örebro) och Vekhyttan. Jag har testat hyreshus mitt i stan, mindre hus i utkanten, och hus i den så kallade obygden.
Och då har jag tänkt på att Sverige är väldigt olikt sig inom sina egna landsgränser. För mina erfarenheter är att det är jättestor skillnad mellan att leva i en stad och att leva på landet. Och en av de stora skillnaderna är HJÄLPSAMHET. Den skillnaden är slående och den går inte att prata bort. Det pratas förstås mest om andra olikheter i Sverige. Mellan norr och söder. Mellan arbetarklass, underklass, medelklass och den anonyma överklassen. Mellan etniska svenskar och nysvenskar, och alla utmaningar som drabbar oss nu när människor från jordens alla hörn flyttar in till vår avlägsna och lite kyliga del av planeten.
Jag menar inte att vara blåögd eller att göra människor på landet till helgon. Det finns inskränkthet och rädslor för det främmande lika mycket här som på platser där folk bor tätt. Men för mig är att den stora skillnaden mellan stad och landsbygd att man verkligen hjälper varandra när det behövs.
Bor man på landet finns det ofta flera hjälpande händer bakom nästa tomtgräns eller skogsdunge. Kanske är det för att man inte bara kan ringa till hyresvärden eller fastighetsägaren och säga att rören läcker. Eller ringa kommunen när snön hopar sig på gatan. Det finns säkert inte ett entydigt svar på det. Men varje gång när det händer något som inte är så kul – typ när vedpannan gått sönder, när brunnen har sinat eller när något ska svetsas, när bilen inte går att starta och fläktremmen har kapsejsat – alltid så finns det någon där. Någon man kan ringa och säga ”HJÄLP! Hur ska jag göra nu?” till.
Vips så kommer en medmänniska farande. Ofta är det en lite äldre Homo sapiens av det manliga släktet som står och kliar sig eftertänksamt i huvudet och säger: ”Jooo ... jag ska bara hämta lite verktyg så ordnar jag det.” Det är sällan det ska betalas dessutom. Och ska man betala så är det med en summa som känns som tidigt 1900-tal. Ska det hjälpas med katter och vattning och växter och annan omtanke så är det den kvinnliga varianten av sapiens som genast ställer upp och hjälper till.
Man kan få saker också. Genom mina år på landet har jag bland annat fått gräsklippare, trädgårdsmöbler och bräder. Jag har fått låna högtryckstvättar och verktyg. Jag har fått hjälp att byta däck. En gång kom jag hem efter en resa och då hade grannparet Annelie och Mats oljat bräderna på min lilla sommaraltan. Bara sådär! Bara för att man hjälper varandra. Helt utan motprestation eller nu-vill-jag-ha-tillbaka-hjälp-av-dig-krav. (Det var faktiskt i Rynninge!)
Jag hjälper förstås tillbaka så gott jag kan. Gräver lite här eller skottar lite snö där. Vattnar lite där och matar en katt här och så vidare...
Och jag känner en stor tacksamhet för alla hjälpsamma människoänglar som finns här på landet. Och du som bor lite som jag vet alldeles säkert vad jag pratar om. Det räcker att komma några kilometer utanför stan, så finns en levande kultur av hjälpsamhet ofta sammankopplat med ett lite lugnare livstempo. En kultur som även skulle passa i stan. Testa. Ring på hos grannen vettja. Stå med en rörtång i handen, ett brett leende och fråga om du kan hjälpa. Eller erbjud din stressade grannfamilj i trappuppgången en hemlagad middag.
Möjligheterna är många. Det är bara fantasin, tiden och den egna bekvämligheten som sätter gränser. Vad som helst kan hända!
