För snart tre år sedan hade jag förmånen att få delta i Gunilla Sambergs performance Convoy. I vita jackor, handskar och mössor gick vi genom staden skjutandes våra vitklädda barnvagnar framför oss, barnvagnar fyllda med växande gräs. Som en påminnelse om livets styrka och förgänglighet, och om att vår värld inte bara behöver utan kräver omsorg. För mig var Convoy en omvälvande erfarenhet. Att gå utanför min comfort zone, att göra något som för mig handlade mer om kroppen än om huvudet. Att få vara del av något större.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det var också något med allvaret som lockade mig. Att tillsammans med andra gå in i något utanför oss själva, under Gunillas fasta hand. Kanske var det då idén om hängivenhetens politik föddes, även om jag inte hade de orden då. Men sedan dess har jag alltmer kommit att fascineras av människor som håller fast vid det som de känner behöver göras. Håller fast vid något som är viktigt för dem, men som också har betydelse utanför dem själva. Håller fast vid det som de menar behöver göras trots att det blåser utanför, trots att deras sak ibland betraktas som omodern eller otidsenlig. Som hängivet håller fast över tid. Låter sitt arbete ta tid. Kanske imponeras jag framför allt av de som är äldre, de som varit verksamma under många år och där hängivenheten fortfarande är en självklarhet. Där varje dag innebär en ny möjlighet att fortsätta.
Ofta är detta människor som verkar inom kulturens sfär, författare eller konstnärer, men ibland även forskare eller journalister. Och sedan finns det säkert andra som jag inte ser, där hängivenheten tar plats efter jobbet.
Jag tror att mitt intresse för hängivenhet är en reaktion mot den accelererande kortsiktigheten i politiken. Att det har blivit allt svårare att hålla fast vid något i en tid som präglas av likes och konstanta uppdateringar, både av politiker själva och av de medier som ska bevaka och kritiskt granska dem. Att vara tvungen att förhålla mig till att USA:s president styr via Twitter – samtidigt som jag förstår att det han skriver där också kan vara dimridåer som riktar fokus bort från de beslut som han samma dag skriver under. Att tvingas förhålla mig till att politik har blivit en marknad där åsikter paketeras för försäljning och där både försäljare och köpare tvingas investera i sina humankapital för att bli så attraktiva som möjligt för sin motpart. Att bäva inför att nästa valrörelse kommer att bli ännu mer lik Mellos olika deltävlingar, även om inte andra chansen efter valdagen ännu har införts.
Ibland oroar jag mig för att jag kanske bara är nostalgisk. Att jag längtar efter en tid före uppkopplingen. Att jag bara längtar efter lugn och ro. Fast det är inte lugn och ro jag längtar efter, utan fokus. Eftertänksamhet. Och hängivenhet. För jag tror att politiken behöver hängivenhet, en hängivenhet som står pall för det kortsiktiga, som inte låter sig luras till snabba klipp och försäljning. Hur det ska gå till? Vi får lära av de hängivna.
PS. Om du vill veta mer om Convoy läs Gunilla Sambergs nyutkomna bok Convoy – och andra räddningar.
