Jag minns när jag och Liv Strömqvist var små och satt och drack öl på en indisk restaurang i Stockholm. Hon frågade om jag inte kunde skriva en dikt i hennes nya anteckningsbok. Jag tvekade med några ”äsch” och ”inte ska väl jag” och hade det inte varit för att jag var så himla liten då, hade jag säkert rentav dragit till med ”äsch, den här gamla trasan”.
Men ganska snabbt kände jag mig tillräckligt smickrad över frågan för att besegra min låtsade ödmjukhet, varpå jag omsorgsfullt skrev en dikt på första sidan i hennes fina nya anteckningsbok.
Även om detta är över femton år sen minns jag till och med att dikten hette ”Öknens Örnar”. Bara en sån sak. Det ger ett visst hum om vilket stort allvar jag tog min uppgift (och mig själv) på.
Precis när jag skulle lämna tillbaka anteckningsboken gjorde Liv en tänkvärd reflektion att det var ganska typiskt – rent könsrollsmässigt – att hon hade bett mig skriva en dikt i hennes anteckningsbok medan jag inte hade bett henne skriva någon dikt i min anteckningsbok.
Det hade hon förstås helt rätt i. Så var och är det – tänker jag idag femton år senare. Och så tänkte jag väl egentligen då också, men blev förblindad av att jag kände mig så dum och löjlig. Som att jag hade gått på ett trick och nu personligen stod anklagad för denna struktur.
Hade detta hänt idag hade säkert jagpersonen (det vill säga personen jag) sagt att den kände sig kränkt, men detta var sent 1900-tal och på den tiden fanns det ett helt register av lite lightare jobbiga känslor. Ingen blev kränkt till vardags – utan en kunde känna sig löjlig, dum, lite stött, småförödmjukad eller lätt och lagom pinsam. Till vardags.
Det fanns en hel uppsjö av förorättade känslor att simma genom innan en fick den stora äran att känna sig kränkt, som högtidsnöje.
Men det gjorde inte livet mindre dramatiskt:
Gråtande bad jag Liv riva ut sidan med dikten för att jag skämdes så mycket. Gråtande rev hon ut sidan, oklart varför, men antagligen för att jag bad henne riva ut sidan. Gråtande bedyrade jag att jag säkert visst hade bett henne skriva en dikt i min anteckningsbok om jag bara hade haft med mig en anteckningsbok till den indiska restaurangen (vilket jag säkert hade, djupt nere i min batikväska). Gråtande accepterade hon att det kunde vara så, även om hon stod fast vid att det nog ändå förhöll sig, rent strukturellt, så som hon nyss sagt, även om det inte var mitt fel. Gråtande slängde jag diktstrimlorna av ”Öknens Örnar” i Medborgargrillens papperskorg när vi kommit ut från det indiska haket till det snöblandade regn som föll denna lördag.
En kunde verkligen uttrycka känslor runt sekelskiftet, på ett sätt som inte vore möjligt 2014.
När jag ser tillbaka på den lilla scenen är det svårt att förstå att jag inte bara kunde säga ”Ja, shit, det har du ju rätt i.”
Men min utgångspunkt var den som är så vanlig i dessa sammanhang, det som så ofta är en av de stora bromsklossarna: ”Men jag är ju annorlunda”. Vilket en säkert är. Men det är alla andra också. Och det har ingen som helst betydelse i sammanhanget, eftersom det inte är en själv personligen det handlar om. Eller – det handlar förstås snarare om alla personligen.
Om det ska ta över femton år varje gång någon som är en del av en struktur ska komma över sin personliga inbillade prestigeförlust, så kommer det att ta väldigt lång tid innan dessa strukturer förändras.
Nu tog det tack och lov kanske snarare femton minuter, det är bara det att jag inte funderat på den lilla händelsen genom åren som gått.
Att jag kom att tänka på det just nu är säkert för att det känns så aktuellt när det skrivs så mycket smart om just ämnen som dessa. Fast oftast med mer abstrakta resonemang som kan vara svåra att ta till sig.
Att sitta och minnas händelseförloppet var som att se en sedelärande anekdot, en liten fabel, spelas upp för ens inre. Jag som pretentiös räv, Liv som samtidsmedveten delfin.
Sensmoralen är ju självklar:
Det är aldrig för sent att se strukturerna genom sina egna, av lättstötthet, smutsiga glasögon, men heller aldrig för sent att gå livets hårda optikerutbildning och laserbehandla sig själv så att det inte behöver vara så svårt att ta in varje gång strukturen uppenbarar sig.
