Det receptbelagda läkemedlet som dundrat in med besked på bred front är godkänt för två patientgrupper. De som har diabetes och de som har obesitas, alltså fetma. Medicinen reglerar blodsockret och dämpar aptiten. Men nu har det blivit en bristvara, och det är de tjockas fel. Ungefär det tycks vara kontentan, i såväl traditionella som sociala medier.
Verkar ju helt vansinnigt gjort av de där hopplösa bantarna? Rakt av ondskefullt, faktiskt. Kliva över lik på det sättet?
“Ut och spring istället!” haglar kommentarerna på sociala medier.
“Ät lite mindre och rör på er lite mer! Så ska ni se att vikten försvinner”, tipsar någon annan som hundra procent fick MVG i allt.
“Om man bara vill tillräckligt så.”
Vi älskar att förfasa oss. Nu får väl de feta allt ta och ge sig? Dessutom, är de ens feta? Det är ju mest Kim Kardashians medicinering vi får läsa om. Tragiskt inte sant, utvecklingen?
Jo. Men. Jag kan inte skaka av mig känslan av att Ozempic-hånet, ojandet och misstänkliggörandet handlar om något annat: vårt förakt för tjocka personer.
Tjocka uppfattas lätt som lite svagare, latare och dummare än andra människor. Trots kroppsaktivism och ökad allmänkunskap. När SVT:s Utrikesbyrån diskuterar de nya läkemedlen, med flera varianter på frammarsch, argumenterar en läkare för att man istället “måste prioritera att lära folk hur man ska leva”. Som om det ens vore möjligt att missa infon?
Kalorier, kolhydrater, ketos. Om det är några som har koll på det här är det tjocka som vill gå ner i vikt. Som de kämpar. Det handlar liksom inte om det.
Inte heller är det någon armé av självsvältande Kardashians som hänger på låset till vårdcentralen. För att överhuvudtaget vara aktuell krävs ett BMI över 30, och att man själv uppfattar det som ett problem.
Visst behöver diabetikerna sitt läkemedel. Men även fetma är en kronisk sjukdom. Och jag tycker det tar emot att bli sur på någon som är sjuk.
Är man tjock är man slapp, försöker man tappa vikt är man genast pinsamt fåfäng och egoistisk. Nej, det är inte lätt, att vara tjock. Men det är lite lättare om man har pengar.
Ozempic är i Sverige nämligen bara subventionerat för diabetikerna. Inte heller viktminskningsläkemedlet Saxenda är subventionerat. Det innebär att en diabetiker aldrig betalar mer än 2 600 kronor per år, eftersom högkostnadsskyddet kickar in. Någon som får läkemedel mot fetma kan betala ungefär samma summa – varje månad. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att de tjocka ska få skylla sig själva lite mer. Och det ska kännas på bankkontot. Fast vi sagt åt dem att de är sjuka.
Inte bara är det principiellt åt helvete – det riskerar också att ytterligare cementera fetma som en klassfråga.
Prisskillnaden befäster idén om fetma som ett personligt nederlag. Istället för den folksjukdom, med 1,3 miljoner drabbade svenskar, som det är.
De som har råd betalar förstås. Men så skulle vi väl inte ha det i Sverige? Att människor med samma sjukdom får olika sjukvård beroende på hur mycket pengar de kan slanta upp? Inte bara är det principiellt åt helvete – det riskerar också att ytterligare cementera fetma som en klassfråga. Den ökar som mest i socioekonomiskt utsatta grupper.
Fler läkemedel som ska göra det lättare att äta mindre är på intåg. Närmast väntas det läkemedel som av Wall Street Journal kallats ”bantningsmedicinernas King Kong”.
Debatten lär inte precis avta i styrka och det är bra. Utvecklingen är oerhörd och superproblematisk på mängder av vis. En grej bara, kan vi sluta lasta sjuka som vill bli friska? Man ska inte behöva skämmas för att man vill ha medicin.
