Jag börjar sommaren med en tur till Äskhults by nära Fjärås i Kungsbacka kommun. Följ med på en resa djupt in i Sveriges förflutna.
Mellan åren 1750 och 1900 växte Sveriges befolkning från knappt två miljoner till drygt fem miljoner. Ändå utvandrade cirka 1 miljon svenskar till USA.
Ännu år 1900 var Sverige ett jordbruksland, två tredjedelar av befolkningen bodde på landet och levde av det jorden gav.
Hur var en sådan befolkningsökning möjlig? Redan 1833 funderade nationalskalden och biskopen Esaias Tegnér över den frågan. I ett tal med titeln ”Om fattigvården i Vexjö stift” skriver han: ”Med biträde af freden, vaccinen och potäterna, har man också i hög grad lyckats att stegra folkmängden.”
Formuleringen ”freden, vaccinen och potäterna” blev bevingad. Tegnér kunde ha tillagt ”skiftet”. Men följderna av Storskiftet 1825 till 1827 var, antar jag, inte uppenbara 1833. Det skulle de däremot snart bli.
Storskiftet och uppföljningen Laga skifte 1869 förändrade Sverige så i grunden att det är näst intill omöjligt att föreställa sig hur Sverige såg ut och hur svenskarna levde före 1825. Men det går. Det finns titthål till vårt förflutna. Ett sådant titthål är Äskhults by.
Före skiftesreformerna levde nästan alla svenskar, sådär 90 procent, i byar omgivna av åkrar och ängar som brukades gemensamt. Inte av idealism utan av nödtvång och sedvana. Åkrarna var strimlade i smala tegar med olika ägare.
Byarna gav gemenskap och trygghet. Men sambruket bromsade utvecklingen av jordbruket. En ung bonde med nya idéer kunde inte göra något som de äldre byamännen inte var med på.
Målet med skiftesreformerna var att öka matproduktionen genom att varje bonde fick sammanhängande mark att bruka utan att behöva invänta vad de andra byamännen ville eller inte ville.
Målet uppnåddes. Mellan 1815 och 1860 fördubblades produktionen av korn, råg och havre. Skiftet satte också igång en jordbruksrevolution med nyodling, dikning, stenröjning, konstgödsel och nya effektivare redskap. Kilometer efter kilometer av stengärdesgårdar vittnar om ett ofattbart slit. Många så väl lagda att de fyller kraven på att vara ”ormatäta och djävlahöga”.
Men samtidigt upplöstes byarna och vi fick den svenska landsbygd vi har i dag med ensamgårdar.
1825 Låg Äskhults by vid allfarvägen med fyra gårdar samlade kring ett bytorg. Den siste innevånaren, Gottfrid Persson, flyttade från byn 1963. Nu ägs byn av Västkuststiftelsen, ligger där vägen slutar och drivs som kulturreservat. Målet är att återställa markerna till de skick de hade före skiftet. Borttagna odlingsrösen läggs tillbaka, skog huggs ner, ljunghedar återställs.
Vid Storskiftet skiftades Äskhults marker i fyra sammanhållna lotter, en för varje gård, men husen fick ligga kvar. Den är den byn vi kommer in i. Husen är av olika ålder. Äldst är en lada från tidigt 1600-tal, Yngst en boningshus från mitten av 1800-talet. Intressantast är en ryggåsstuga mellan två högloft.
Ursprungligen var samtliga hus i byn ryggåsstugor, låga torvtäckta hus utan fönster med en lucka i taket som enda ljusinsläpp.
Men byn var inte fattig. Så här levde självägande bönder. En av dem, Bengt Persson (f 1759) var nämndeman och riksdagsman i bondeståndet åren 1809 - 1815.
Men den bybo som berör mig starkast är Kirstin Eriksdotter från gården Göttas. Hon levde i början av 1700-talet. 21 åt gammal tjänade hon piga hos överjägmästare C.L Jernsköld på Smedstorps säteri i Björketorps socken. I arbetet ingick att bära in tvättvatten och göra upp eld i husbondens rum.
1744 drogs Kirstin inför tinget, misstänkt för att ha fött ett utomäktenskapligt barn. Hon nekade varpå länsman lät tre kvinnor mjölka henne.
När det kom mjölk ur brösten erkände Kirstin att hon fött ett barn på säteriets vind och omedelbart kvävt det. Kroppen hade hon kastat i ån.
Av domboken framgår att Kirstin pekade ut sin husbonde, överjägmästare Jernsköld som barnfar. Han hade ”med henne köttslig beblandelse plägat”.
Sex utanför äktenskapet var straffbart. Jernsköld kallades till tinget. Han nekade till faderskapet. Kirstin vidhöll på liv och död, men det hjälpte inte.
Överjägmästare C.L. Jernsköld gick fri. Fanns inga bevis vägde hans ord allt och pigan Kirstins ord intet. För henne gavs ingen nåd. Hon avfördes till Nya Älvsborgs fästning. Domen avkunnades den 23 januari 1745. I den står att ”Kirstin för sin begångna grova missgärning liv sitt mista, halshuggas och i båle brännas.”
Domen verkställdes. Kirstin vidhöll sin anklagelse in i döden vilket föranledde tinget att återinkalla Jernsköld. Han uppmanades att erkänna faderskapet men nekade och gjorde så till sin död 1747.
