1: att den fortfarande efter flera veckor inte slutar skapa rubriker världen över när kända, populära män anklagas för att ha utnyttjat sin makt för att kränka och sextrakassera, och 2: att den lyckats förflyttat sig från sociala medier till fikarummen och middagsborden.
Alla pratar om det.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Hashtaggen får ständig förnyad energi, som till exempel när hundratals svenska kvinnliga skådespelare nyligen gemensamt satte ned foten mot sexuellt våld och sexism i teaterbranschen.
Reaktionerna på alla dessa ”avslöjanden” (nåja) om sexism i vår kultur har varit lika förutsägbara som reaktioner på avslöjanden om sexism i vår kultur alltid är.
Nämligen en febril jakt på de ”riktiga” gärningsmännen, de ”riktiga” offren, de ”riktiga” övergreppen och arbetsplatser och branscher som har det ”riktiga” problemet. Mycket energi läggs på att försöka måla upp ”de andra” som problemet, när det egentligen handlar om oss alla.
Nu senast är det alltså män inom teaterbranschen som tydligen är särskilt sexistiska. Innan dess var det mediebranschen. Och innan dess var det män i Hollywood. Inom psykologin kallas detta tillskrivande av dåliga egenskaper hos andra förutom gruppen man själv identifierar sig med för ”attribution bias”.
Vi ser det varje dag. Folk pekar ut våldtäkt som ett kulturellt problem hos en viss grupp. Men när någon från den egna gruppen begår samma brott diagnosticerar samma personer i stället gärningsmannen som ”psykiskt sjuk”. Det är förstås ett sätt att avskärma sig från handlingen. Även om psykiskt sjuka oftare är offer för brott än tvärtom. Och även om vi vet att våldtäkt är ett problem som finns i alla kulturer, i alla länder, världen över.
Men de som påstår att våldtäkt och sexuella trakasserier bara är ett kulturellt problem hos andra styrs inte av saklig fakta. Det är inte så konstigt egentligen. Men det är något vi måste tänka på när vi hör folk debattera problemet med sexuellt våld i alla andra grupper än den egna.
Det är därför vi ser en höger som – med anledning av att det har varit många män med uttalade vänsterideal som anklagats för sexistiskt beteende – påstår att det finns något inom just vänsterns ideal som är problematiskt. Viljan att avskärma sig.
Jag skulle dock rekommendera de högerdebattörer som vill fortsätta påstå att problemet ligger hos vänsterfeministiska män att åtminstone sluta tillskriva kvinnor som deltar i metoo-kampanjen egenskaper som ”lättkränkta” och att de inte skulle veta ”hur de ska säga ifrån” så fort de inte lyckas klura ut varför så många kvinnor i vårt samhälle utsätts för kränkningar i dag. Bara ett tips!
Jag har inte några problem med att acceptera att jag precis som alla andra ingår i och upprätthåller denna sexistiska kultur. Att just jag skulle kunna avsäga mig allt ansvar för denna kultur faller på sin egen orimlighet. Det är därför vi feminister kallar det kultur och inte enskilda händelser som det är upp till varje individuell kvinna att lösa på egen hand.
Vi tror att erfarenheterna är kollektiva och att lösningen är en kollektiv sådan. Hur roligt det än är att stå på barrikaderna – och det är här jag tror förklaringen till varför män med uttalat feministiska och vänsterideal så ofta inte lever upp till dessa; det är barrikaderna som lockar, inte det vardagliga, enträgna arbetet med förändring – så är kamporden inte svaret. Svaret finns i det kollektiva ansvaret.
Så sluta upp med att försöka hitta ”problemet” någon annanstans. Det kommer inte lyckas.
