Det finns en vida spridd bild av Sverige som ett land där feministerna har såväl den hegemoniska som politiska makten. När Julian Assange blev anklagad sexbrott gick han ut i media och kallade Sverige för ”Saudi Arabia of feminism”. Han och hans anhängare målade upp bilden av Sverige som ett land där oskyldiga män kunde bli fängslade på gatan när som helst och ställda inför rätta av en domstol bestående av manshatande feminister. Begreppet Statsfeminister kastades runt bland ledarskribenter och allsköns högertyper för att förstärka bilden av ett land där feminismen – för att använd Belinda Olssons ord – ”gått för långt”.

Samma tankegångar uttryckte regissören Thomas Vinterberg när han under en presskonferens i Cannes 2012 fick frågan om varför hans porträtt av kvinnor i filmen Jakten (en film om en man som oskyldigt anklagas för sexuella övergrepp) var så skräckinjagande. Vinterberg replikerade genast ”You’re from Sweden, right?” varpå det nervösa pressuppbådet skrattade. Det vet ju alla hur de är i Sverige, höhöhehehe...

Han fortsatte med att säga: ”Jag tycker att svenskarnas könsdebatt fullständigt spårat ur. Helt absurt att vara vittne till. Må det aldrig sprida sig till Danmark.” Well. Både Vinterberg och Assange och alla andra antifeminister har rätt i att sexister inte kommer undan med vad som helst i Sverige, åtminstone inte utan högljudda protester. Ett av de senaste exemplen var när Genusfotografen/Tomas Gunnarsson förra veckan publicerade en intervju med en före detta anställd på American Apparel. Den handlade om 16-åriga Frida som under förespeglingen att hon skulle fotograferas följde med upp på ett hotellrum och blev sexuellt utnyttjad. Bilderna de tog på den berusade 16-åringen under deras ”efterfest” användes sedan, precis som så många andra av bilderna som företaget stolt marknadsför som bilder av ”vanliga tonåringar”, det vill säga gymnasieflickor utan modellagentur eller annat skyddsnät.

American apparel är ett företag som marknadsför sig som sexuellt frigjorda och leker med gränsen mellan pornografi och mode. De vill framstå som radikala i betydelsen att bryta med sexuella tabun och för att uppnå detta är de medvetet provokativa och sexistiska i sitt bildspråk. Att 45-årige VD:n och miljonären Dov Charney flera gånger anmälts för sexuella trakasserier och att många fler än Frida vittnar om en sexistisk arbetsmiljö (där Charney bland annat masturberar inför sina anställda) och ett företag med milt uttryckt sunkig kvinnosyn gör det problematiskt för alla som applåderar porrestetikens inträde i mode och konst. För precis som i porrens värld är bilderna av tjejer i utsatta situationer i American Apparels modebilder alltför ofta en avspegling av ett verkligt sexuellt övergrepp eller utnyttjande. Och hur mycket porren och American Apparel än försöker hävda att de flörtar med människors förbjudna fantasier om över- och underordning så går det aldrig att rättfärdiga när en maktfullkomlig sexist som till exempel Dov Charney eller annan valfri pornograf, går över gränsen och förverkligar den där fantasin. I verkligheten är övergreppet aldrig vare sig coolt, sexigt eller radikalt. Om det vittnar såväl Frida som många, många andra.

Dov Charney är ingen härlig hipster, han är snarare Billy Butt. En man som utnyttjar sin maktposition för att exploatera unga tjejer och killar.

När Dov Charney senare samma vecka intervjuas i SR:s P1 Morgon låter han uppenbart trängd. Han har svårt att dölja sin upprördhet över frågorna och rösten åker upp i falsett. Och jag kan bara föreställa mig hur den flitige onanisten Dov Charney just nu sitter på ett flådigt kontor i LA och svär över that god damn swedish Saudi Arabia of feminism. Kanske ringer han Assange och Vinterberg också när han ändå är igång. Jag förstår honom, det är skönare att vara arg tillsammans. Det har feminister fattat för länge sedan.

Under tiden sitter jag här vid mitt köksbord i ett vårigt och soligt Sverige och ÄLSKAR att American Apparels butik på Götgatan i Stockholm behövde ha polisbevakning 8 mars på grund av uppretade feminister som demonstrerade mot deras äckliga sexism. Jag ÄLSKAR att svenska feminister får sexister här och där att svettas och svära. Jag älskar att omvärlden tror att vi har den hegemoniska och politiska makten här i Sverige. Även om det inte stämmer så känns det just nu som att det faktiskt kan bli möjligt inom en inte alltför avlägsen framtid.