BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Det har jag också.
Han är uppväxt på andra sidan vägen bland höghusen i Kroksbäck – området där flera av de senaste skjutningarna i Malmö ägt rum – jag i radhusområdet bredvid. Det fysiska avståndet är bara några meter men trots att vi lekte på samma kullar, gick till samma tandläkarmottagning och båda älskar våra barndomskvarter är det inga av de boende som kan undgå de sociala skillnaderna.
Det finns tre gånger så många barnfamiljer i ekonomisk utsatthet på andra sidan gångbron och det är inte unikt. Barn i Malmö växer upp i olika verkligheter och den ojämlikhet som år efter år delar Malmö påverkar både barnens trygghet och möjligheter i livet. Barnbidraget kan i vissa familjer gå till att klara maten i slutet av månaden och i andra till ett sparkonto i väntan på en framtida bostadsrätt.
Den uppdelningen och utsattheten det för med sig att växa upp som fattig säger något om de kriminella gängens framgångar med att värva unga.
När 23-åringen blev skjuten utanför Thairestaurangen på Möllevångstorget kändes det som om vem som helst kunde ha drabbats. Men det är i de fattiga stadsdelarna vi hittar majoriteten av både offer och gärningsmän.
I Malmö är både trygghet och hälsa en fråga om vilken stadsdel du lever i. När staden är mitt uppe i en våldsspiral är det fler barn som känner av effekterna på Lindängen än på Limhamn.
Jag frågar min kompis från Kroksbäck hur barnen i hans område reagerat på skjutningarna.
”Det är olika” menar han. En del ser upp till de kriminella och har dem som förebilder, andra är rädda och tycker att våldet är obehagligt. Man håller koll på nyhetsflödet i mobilerna och om det har hänt något i kvarteret pratar alla om det dagen efter. Har det däremot varit en skjutning i någon annan stadsdel fortsätter livet som vanligt.
Ungdomar som begår grova våldsbrott när de är 15–16 år blir inte kriminella över natt. Ofta finns en social problematik i familjerna där samhället hade kunnat bli bättre på att gå in och göra skillnad. Eller i skolan när man ser unga skaffa respekt genom att skrämmas och mobba. För barnen i området tar det inte så lång tid innan de lärt sig vem de ska akta sig för.
Trots att många föräldrar trivs finns det också de som nu skulle vilja flytta till andra stadsdelar för att ge sina barn en lugnare uppväxt, men de saknar de resurser som krävs.
Frihet är att inte vara rädd, sägs det.
Min kompis är bekymrad. Fel förebilder och utanförskap är ingen bra kombination. Själv har han inte varit rädd för sin egen säkerhet förrän de senaste veckorna då en bekant i området blivit skjuten.
”Det blir inte på riktigt förrän det händer någon man känner.”
Under de veckor som våldsvågen varit som mest intensiv har familjer i området hållit sig inne om kvällarna. De hittar strategier för att skapa trygghet som att undvika att gå ut när det är mörkt eller att undvika vissa platser.
Den otryggheten har blivit normal.
”Man gör en riskbedömning, många som bor här som kommer från andra länder har fått göra den sortens riskbedömningar varje dag. För dem är det här ingenting. Barn däremot är sämre på riskanalyser och kan hamna i vad som helst”.
När jag föreläste på en mellanstadieskola i Malmös östra delar för några veckor sedan, berättade läraren att flera barn befunnit sig i närheten av den senaste tidens skottlossningar, ett av barnen var på Möllevångstorget med sin pappa när 23-åringen blev skjuten.
Det är varje förälders mardröm att inte kunna skydda sitt barn från en sådan upplevelse. Självklart blir även skolan involverad i elevens mående en tid framåt.
I andra stadsdelar säger lärare jag pratar med att de inte fått så många frågor om skjutningarna. För dem känns det avlägset.
Alla barn i Malmö förtjänar den tryggheten.