En vän och jag pratar om sjukskrivningar och om att bränna ut sig. För några år sedan, innan hon påbörjade sin specialisering, jobbade hon ett år som läkare på en vårdcentral. Mötte mängder med människor vars resurser körts helt i botten och vars kroppar inte längre kunde gå till jobbet. 

Hon beskriver hur berättelserna var så lika. Hur hon snabbt skönjde ett mönster. Hur patient efter patient beskrev att livet hade gått ihop. Även om jobbet hade varit stressigt, även om det fattades folk ibland och hon fick gå dubbla pass, även om han fick jobba någon timma till efter att barnen hade somnat, så funkade det att hålla sig över ytan. Men så hände något de inte räknat med; en anhörig blev sjuk, en nära vän gick bort eller relationen gick i kras. Och då fanns det ingen luft kvar i systemet för att kunna hantera stresspåslaget, sömnbristen och behovet av att vara mer tillgänglig på telefon än vanligt. 

Vi lämnar diskussionen. Men meningarna finns kvar i bakhuvudet resten av kvällen. Och på vägen hem ser jag reklam från Arbetsmiljöverket. Med en åtta minuter lång reklamfilm vill de uppmärksamma oss på att allt fler av oss blir sjuka av stressen i arbetslivet och att det nu finns nya arbetsmiljöregler som ska motverka det. I filmen berättar flera personer om deras egna erfarenheter av att bli sjuk av och på jobbet. Hur orimlig arbetsbelastning, en känsla av otillräcklighet eller trakasserier från andra kollegor gjort dem sjuka – fått dem att köra mot rött och tappa bort bilen på parkeringen, kasta en apelsin in i väggen på ett möte med sina kollegor eller gjort så att deras hjärta helt slutat slå. 

Någon månad efter att filmen släppts kommer också en rapport om kvinnors och mäns arbetsmiljö. Forskare har gått igenom väsentlig forskning som finns gällande arbetsmiljö och därefter fastslagit att kombinationen av höga krav och lite resurser ökar ohälsan på jobbet. Det hade en kanske kunnat räkna ut själv. Men, det väger lite tyngre när forskare på uppdrag av regeringen säger det. Samma forskare säger också att det är därför kvinnor har ett högre ohälsotal än män. För kvinnor jobbar i högre utsträckning i kvinnodominerade yrken: vård, skola och omsorg, där kraven är högre och resurserna lägre jämfört med mansdominerade yrken (även om Arbetsmiljöverkets egen film framför allt bildsatt sina destruktiva arbetsscener med stressiga kontorsmiljöer). Därför blir också män som jobbar i kvinnodominerade yrken oftare sjuka av jobbet, jämfört med män som jobbar i mer mansdominerade arbeten.   

Att så många människor blir sjuka på jobbet är orimligt. Att det därför kommer forskning och regler och kampanjer är bra. Men det blir väl ändå uppenbart att behovet av att satsa på människorna i de kvinnodominerade välfärdsyrkena är det mest skriande av allt. Eftersom det är vi som oftast blir mest sjuka av att gå till jobbet.