Krönika: Orden befriar oss

”Man tvingas lämna ifrån sig sitt namn. Man lämnar ifrån sig sin adress. Och namnet på gatorna.  Man lämnar ifrån sig ett språk vars rytm kroppens blodcirkulation rättar sig efter. Man glömmer sitt födelsedatum.  Man byter ögonfärg, man ljuger och svär falskt på sin modersmjölk.” 

Min mor berättar om att vara på flykt. Hon är gäst hos mig ett tag. Vi dricker te tillsammans, tittar på hennes älsklingsserie prick klockan 18.00 varje dag. Och hon har så småningom börjat berätta i sin egen takt. Ibland vid sängdags och ibland när jag flätar hennes hår.

Alla berättelser måste berättas på ett alldeles särskilt sätt. Berättelser har egna språk, egen rytm och ibland slutar de tvärt. Berättelser kräver värdighet och respekt. Annars ledsnar de och vägrar att berättas.

Vi Lyssnar på Min Flykt, journalisten Sîlan Diljens dokumentär i P1 om flykten från Kurdistan till Sverige. Sîlan fyllde fyra samma sommar som mamman tog henne över gränsen till Syrien. De flydde med en grupp som leddes av en smugglare. Flykten sker bland landminor och kulor som haglar.

Det är en historia präglad av våld, landminor, beväpnade garder, tortyr och skräck. Också en kärleksskildring. Och en saga om mod. Sîlans mor Sabhia, riskerar sitt liv för ett ide, en kamp och en dröm om frihet. Och för att rädda livet på sin dotter.

 Vi lyssnar till Sîlans röst som berättar: ”Mamma heter Fatima, enligt de falska passen. Och vi är araber. Trots att ingen av oss kan ett ord arabiska.”

Berättandet vill etablera en relation. Orden vill skapa ett samband. Ur rösten byggs en gemenskap upp. 

Vi lyssnar på samtalen Sîlan och hennes mor emellan. Frågorna mer än svaren betonar storheten i storyn.  Hur ska historien berättas?  Vem berättar vad för barnen? Var placerar vi oss själva i historien? Hur formas framtiden av den? Den framtid som ska formas och den förflutna som format oss för alltid.

Vi gråter. Jag berättar för min mor att tusentals svenskar har delat ut sina historier om flykt på sociala medier i samband med att dokumentären sändes.  Hon säger: ”För att i hennes röst finns en styrka som bär.” Jag tror att jag förstår vad hon menar.

Jag erkänner för mor att utan hennes sällskap hade jag aldrig vågat lyssna. Att jag har skämts över min skam över smärtorna, och över våldsamheterna.

Vi läser på nätet om Min flykt. Vi kommer ihåg, förbjudna böcker, taggtrådar, hemlighetsmakerier över minnen som ska delas. Falska identiteter. Berg att besegra. Nya röster berättar. Allt är nytt. Allt känns bekant.

Ensamhetens tyngd avtar. Orden befriar oss.

Trifa Shakely