Orden som befriar är titeln på en bok av Marie Cardinal från 1975 som handlar om hennes tillfrisknande genom psykoanalys. Genom att benämna saker vid dess rätta namn tydliggjordes smärtsamma erfarenheter hon förträngt under lång tid och som gav henne psykosomatiska blödningar.

Jag stirrar på den i min bokhylla samtidigt som kampen om orden pågår för fullt i min radio och teve. Ord kan befria, och betvinga, förändra och påverka. Ord är också politik och kan kidnappas och laddas med ett nytt innehåll.

Det hände till exempel när Nya Moderaterna plötsligt lanserade sig som det nya arbetarpartiet, fast nu med en fundamentalt annan innebörd än den ursprungliga. Det hände med begreppet feminism som under flera år ihärdigt beskrevs som en slags politisk extremism istället för dess korrekta betydelse: en frihetskamp för mänskliga rättigheter.

I båda fallen fick det konsekvenser. Människor som tidigare röstat på Socialdemokraterna la istället sin röst på Det Nya Arbetarpartiet och feminismen blev brännmärkt och gjorde att få villa kalla sig feminister, inte ens dåvarande jämställdhetsministern Nyamko Sabuni. Något som i sin tur ledde till att dörren öppnades för ett alltmer ogenerat och öppet förakt för feminism och alla dess förespråkare.

Ord är aldrig oskyldiga, det är därför en till synes banal debatt om en chokladboll innehåller en politisk sprängkraft som syftar till att (o)synliggöra hur rasismen genomsyrar oss och vår kultur.

I debatten om det är rätt att kalla SD för ett nyfascistiskt parti eller inte anser de flesta högermänskor – som av en händelse – att det är att överdriva. Att det är att ”Skruva upp tonläget” alldeles för mycket. Jag tror varken det är oviktigt eller överdrivet att benämna SD vid dess rätta namn. Precis som Henrik Arnstad, författare till boken Älskade fascism – de svartbruna rörelsernas ideologi och historia, har påpekat så ligger det i nyfascismens natur att inte vilja kalla sig för fascister eftersom begreppet varit brännmärkt ända sedan 50-talet. Därför förespråkar de inte längre rasbiologi utan talar istället om hot från främmande kulturer och ”problemen med mångkultur”. Och istället för att vilja krossa demokratin är nyfascisternas uppdaterade strategi numera att använda demokratin och ingå i det parlamentariska systemet. Våldet och hoten har de överlåtit till bland annat Nordisk ungdom och Svenska Motståndsrörelsen som genom attacker på demonstranter, flyktingförläggningar och enskilda privatpersoner fungerar som en slags fotsoldater för ett våld som SD inte öppet kan stå för.

SD har allt att vinna på att låtsas vara ett vanligt parti och de har allt att förlora på att bli kallade för rasister och nyfascister. Att inte tala om SDs ideologiska kärna och brunsmutsiga bakgrund får dem att framstå som ett vanligt mittenparti och lockar osäkra väljare från både höger och vänster.

Men även alliansen har allt att vinna på att inte SD definieras som nyfascister eftersom de står inför ett parlamentariskt läge där de kan behöva regera med stöd av SD. Och i valet mellan vänsterblocket och SD väljer de att hellre hålla dörren öppen för ett eventuellt samarbete med SD.

Om det tycker jag vi pratat alldeles för lite senaste veckan: Alliansen ger hellre SD inflytande än det rödgröna blocket. Inte konstigt att så gott som varenda borgerlig ledarskribent/krönikör/tyckare den senaste veckan unisont hävdat att det är överdrivet och irrelevant att definiera SD som nyfascister. Enligt dem finns det inga rasister eller fascister förutom möjligen några få som gömmer sig i något obskyrt källarhål.

Att blunda för det tankegods och historia som ligger till grund för SD:s ideologi och politik är naivt och farligt, även om det är en mänsklig överlevnadsstrategi att inte vilja se det som gör ont. En strategi som dock inte håller i längden. Precis som Marie Cardinal beskriver ger det psykosomatiska besvär. Och just nu, när Sverige är som mörkast och alla går på knäna, tänker jag att vi är ett land som, liksom Marie Cardinal, blöder.

Vår enda möjlighet till tillfrisknande är att gå i kollektiv psykoanalys och benämna saker vid dess rätta namn. Kanske även en kurs i modern historia vore bra, med fokus på 30-talet och de händelser som till slut ledde fram till ett världskrig.