BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

I våras fick de båda SvD-journalisterna guldspaden för sin granskning av miljardrullningen kring Nya Karolinska, och nu har de sammanfattat allt i en bok. Pusselbitarna – den usla politiska planeringen, skumraskaffärerna, de skenande kostnaderna, skattefifflet, de svåra konsekvenserna för framtidens sjukvård – har vi sett tidigare. Men i boken framträder en större bild: av väloljade lobbyister som får lättlurade politiker att ösa skattepengar över skrupelfria bolag och banker.

Byggnotan, som från början sattes till 14 miljarder, kommer landa på nästan 30 miljarder. Och det samtidigt som motsvarande sjukhus i Europa byggts för under fem miljarder. "Problemet med sjukhuset är att det var dyrt från början och sedan blev ännu dyrare", konstaterar Henrik Ennart och Fredrik Mellgren.

Men det stannar inte där. I slutändan kommer Nya Karolinska att kosta Stockholms skatte-betalare 65 miljarder. Sjukvårdskostnaderna oräknade.

Det svindyra bygget tränger nu undan andra nödvändiga sjukvårdssatsningar. Investeringarna framöver måste minskas med fem miljarder per år. Men stora konsekvenser för tillgängligheten, kvaliteten och patientsäkerheten.

Och mitt i eländet måste frågan ställas: Hur blev det så här?

Svaret stavas OPS. Här står den privata entreprenören inte bara för bygget, utan också för finansieringen och förvaltningen under en bestämd tid, mot en årlig avgift.

Lite som att privatleasa en bil.

OPS, eller PPP (public private partnership), lanserades i Storbritannien under 1990-talet, fick sitt genombrott under Tony Blairs New Labour och gick sedan på export till övriga världen (faktiskt på regeringens initiativ). Man tyckte sig ha hittat ett sätt att få loss kapital till stora samhällsinvesteringar utan att öka statsskulden, och modellen ansågs till på köpet kostnadseffektiv och kvalitetsfrämjande.

På sin hemsida beskriver Skanska OPS som en "samarbetsmodell där privata företag bidrar till att finansiera och utveckla publik infrastruktur åt kunder i offentlig sektor."

Det låter fint. Man "bidrar" med något. Men vad får man?

"Ofta ges bilden att samhället ska få hjälp av privat kapital för att ordna samhällsservice. Men det finns ingen välgörenhet bakom OPS-avtalen", påpekar Henrik Ennart och Fredrik Mellgren.

Nej, privata aktiebolag drivs sällan av filantropi. Deras främsta syfte är att maximera vinsten och avkastningen för aktieägarna. Och vid närmare betraktelse erbjuder "OPS-lösningar" ofta en ovanligt hög och säker avkastning.

I finansvärlden kallas OPS tydligen tax harvest-ing – att skörda skattepengar.

Det var också finansbranschen som uppfann OPS. Det är en "finansiell produkt" som ger privata intressen en chans att tjäna pengar på det som stat, kommun och landsting tidigare skötte själv – finansiering av infrastruktur, byggnader och liknande.

Företagsintressen har jobbat tätt ihop för att utveckla konceptet, och de stora revisionsfirmorna – med skattesmitningsexperten PwC i fronten – har förvandlats till lobbyorganisationer som säljer in OPS-lösningar till det offentliga. Det var också konsulter från PwC som övertygade de borgerliga politikerna och tjänstemännen i Stockholms läns landsting att satsa på OPS. Och när ledningen väl fastnat för OPS-projektet skulle det genomföras, till varje pris. Man tog på sig de ideologiska skygglapparna och rusade rakt in i århundradets sämsta affär.

Avtalet med Skanska/Innisfree blev en samhällsekonomisk katastrof, vilket devis berodde på att konsortiet stod som enda anbudsgivare, utan konkurrens. Men erfarenheter från Storbritannien visar också att modellen är usel i sig.

2011 kunde det brittiska skatteutskottet konstatera att de OPS-byggda sjukhusen i snitt kostat 1,7 gånger mer än de som upphandlats på annat sätt. De höga avgifterna har knäckt sjukhusen, man har kickat folk, vården har försämrats.

En anledning till att OPS-projekten blir så dyra är att lånen tas av de konsortier som uppdragstagarna startar. De har avsevärt sämre kreditvärdighet än det offentliga, och räntan blir mycket högre.

Egentligen det ju vansinnigt, vilket Oliver Hart, mottagare av årets ekonomipris, också påpekat: "Det här tankesättet är konstigt för en ekonom, då det är svårt att föreställa sig en aktör som är bättre skickad att låna eller erbjuda försäkringar än staten", skriver han.

Stockholms läns landsting har beskattningsrätt på två miljoner invånare, kan låna pengar till en ränta på ett par procent via Kommuninvest, eller ge ut obligationer. Istället har man nu låtit Skanska och Innisfree låna pengar till en snittränta på sju procent.

Som att ta ett SMS-lån för att bygga en villa.

Ockerräntan belastar förstås landstingsbudgeten. Plus företagens vinster, som enligt Ennart och Mellgren hade räckt till att bygga ytterligare ett sjukhus.

Det är lätt att peka ut OPS-cirkusens vinnare: byggbolag, riskkapital-bolag, banker och konsultfirmor. På förlorarsidan hittar vi medborgarna, och välfärden.

På söndag kan du i Dagens ETC läsa ett utdrag ur Sjukt hus samt en intervju med författarna.